Det har inte ens gått ett år sedan den svenska ekonomin tuffade på, reallönerna ökade och bostadspriserna fortsatte att stiga. Visserligen fanns det redan moln vid horisonten förra hösten, men få bedömare förutsåg det dystra ekonomiska läge vi befinner oss i dag.
När finansminister Elisabeth Svantesson (M) under måndagen redogjorde för finansdepartementets senaste prognos om det ekonomiska läget och förutsättningarna för 2023 års budgetproposition var beskeden bistra. Bnp-tillväxten landar på minus 0,4 procent nästa år, inflationen skrivs upp till 5,9 procent och arbetslösheten förväntas öka. Sverige går in i en lågkonjunktur, konstaterade ministern.
Det här får naturligtvis konsekvenser för budgeten.
Under valrörelsen och i Tidöavtalet har M, KD, L och SD både lovat att genomföra skattesänkningar och ett flertal dyra reformer. Nu får de snarast ses som reformambitioner. Det vill säga att de kommer att genomföras om och när ekonomin tillåter det.
Elisabeth Svantesson lovar att regeringen ska föra en väl avvägd finanspolitik som inte kommer att spä på inflationen. Sammantaget ska budgeten bli ”svagt åtstramande”. När hon räknar in effekten av det kommande elprisstödet, vars finansiering ligger utanför budgeten, ska finanspolitikens effekt på inflationen i stället bli neutral.
Om det blir så eller inte återstår att se. Flera nationalekonomer har varnat för att stödet kommer att bli inflationsdrivande. Hur stor denna effekt kommer att bli är svår att förutse innan elbehovet under vintern kan summeras nästa vår.
Elisabeth Svantesson konstaterar att de senaste veckornas budgetförhandlingar gått bra och att man har löst flera svåra frågor. Tystnaden kring förhandlingarna indikerar att hon talar sanning. Läckor brukar vara ett tecken på oenighet.
Än så länge vet vi därför inte mycket om vad kommande budgeten kommer att innehålla när den presenteras om en vecka (8/11). Men utifrån det som redan framkommit går det att utgå från att regeringen och SD kommer att göra många väljare besvikna: drivmedelspriserna kommer exempelvis inte att sänkas lika mycket som tidigare utlovats.
Det är svårt att stå emot trycket av väljarnas förväntan och koalitionspartiernas krav på att få igenom sina mest prioriterade vallöften. Men Elisabeth Svantesson behöver stå pall och ta på sig den roll som statshushållare, som hennes företrädare Anders Borg (M) uppbar under finanskrisen.
Det skulle helt enkelt vara finanspolitiskt oansvarigt att agera på ett annat sätt.
Ingen vet hur lång och djup den stundande lågkonjunkturen kommer att bli. Men av allt att döma får vi ställa in oss på flera år lågkonjunktur, reallönesänkningar och ökad arbetslöshet. Regeringen måste därför ha finansiella muskler kvar för att ta itu med de prövningar som väntar. Sparsamhet behöver därför åter blir en moderat finansministers dygd.