Mycket snabbt spred sig viruspandemin över världen. Sjukdomen tog flyget, i Sverige landade den främst på Arlanda, förmodligen även på Skavsta. Den kom till stor del med skidturister som åkt till Alperna under Stockholms sportlovsvecka.
Det gick sedan mycket fort. Viruset var i Katrineholm och Vingåker, och inne i äldrevården där, innan smittspridningens omfattning var konstaterad och innan varningarna från smittskyddet hade slagit igenom och börjar ta skruv.
Fyra månader senare figurerade just Katrineholm och Vingåker, tillsammans med en del storstadskommuner, på kartor över den värsta dödligheten i svensk äldrevård under pandemins första våg. I Eskilstuna drabbades i det skedet äldreboenden mer och hemtjänsten mindre.
Redan när dessa kartor dök upp förra sommaren kunde det sättas stora frågetecken för om de verkligen visade på brister, eller ens på skillnader mellan olika kommuner eller driftformer. En av de delar i coronakommissionens senaste delrapport som är informativ och värdefull är en förnyad analys av spridningen då pandemin kom till Sverige.
Kritiken bör kvarstå mot kommunala försök att i Sörmland dölja hur hårt det hade drabbat. Men den onödiga och missvisande skuldbeläggningen av vårdpersonal för virusspridningen vintern och våren 2020 bör slutgiltigt och eftertryckligt avskrivas. Kommuner som Katrineholm och Vingåker råkade komma i vägen.
Viruset, vars egenskaper då fortfarande var i hög grad okända, anlände till Stockholm med flyg, och spred sig först där och i enstaka närliggande regioner. Att Sörmland länge låg i topp i antal pandemidöda per 100 000 invånare berodde främst på geografi – inte på svagheter i läkarkår eller sjukvårdsorganisation.
När man ska lära av det som inträffat krävs ett betydligt bredare perspektiv än att försöka hitta mer eller mindre opportunistiskt utpekade syndabockar i myndigheter eller möjligen i politiken. Det mest centrala är den globala sårbarheten när ett nytt, starkt smittsamt och ibland dödligt virus börjar snabbspridas med flyg mellan världsdelarna.
Detta har inte alls varit ett okänt hot. Allvarliga varningar, som de så kallade SARS- och MERS-utbrotten, hade inträffat med något årtiondes mellanrum. Vetenskapliga institutioner i flera länder hade sett farorna och forskat på vaccinmöjligheter och teknik, vilket nu blivit mycket värdefullt.
Beredskapen för viruspandemier har varit eftersatt i många länder. Mest uppmärksammad i Sverige är den otillräckliga lagerhållningen av de slags skyddsutrustning som vårdpersonal behöver i en epidemi.
Något som även coronakommissionen pekar på, utan att närmare redovisa vad som bör ändras, är att smittskyddslagstiftningen varit otillräcklig för ett läge med snabb global spridning av ett virus i klass med covid-19. Utredning av detta är nu på gång, och ett antal improvisationer godkändes genom att riksdagen lagstiftade.
Men befogenheter och beredskap behöver tänkas igenom när det gäller sådant som inresekontroller och karantän, nästa virus kan vara värre än det här. Men denna lagstiftning bör vara knuten till ”farsoter”, som pandemier kallas i Regeringsformen.Allmänna undantagstillstånd är ett mycket riskabelt otyg, som kan missbrukas.