Det bästa ska inte få bli det godas fiende. Det är ett gammalt talesätt, som på långa omvägar lär ha kommit till svenskan från italienskan. Det är något att tänka på i både klimat- och annan miljöpolitik.
Det mesta som görs i industri, byggande, odling och transporter har åtminstone någon miljöpåverkan, som sedd bara för sig själv kan bedömas som negativ. Men mot den bör ställas en positiv nytta som en produktion av något slag ger, för klimatet inte minst.
För några år sedan hakade det upp sig med ett vindkraftverk i norra Sörmland, därför att vägen dit påverkade ett bevattningsdike som medförde strandskydd, långt från närmaste sjö eller å. Men det finns större exempel.
Ett sådant kan bli fosfatgödsel, som är nödvändig för framgångsrik odling av all den spannmål som snart ska skördas i Mälardalens jordbruksbygder. Det mesta som används i Europa har brukat importeras från Marocko, åtminstone förnärvarande mindre problematiskt, eller från Ryssland – desto mer kritiskt.
Det pågår också en fosfatimport till Europa, organiserad genom skalbolag och av Putinryska oligarkbekanta, från den Moskvastödda Assadregimen i Syrien. Denna har, förutom omfattande narkotikahandel, återfått en intäktskälla i gödningsmedel.
Den enda fosfatbrytningen inom EU sker i Finland. Av både miljöskäl och säkerhetsskäl skulle det vara värdefullt med en produktion av fosfatgödsel i Nordeuropa med andra metoder. Detta kan också vara på gång, men det vill då till att det inte omöjliggörs av en tillståndsprövning där det goda stoppas för att det förment bästa gjorts till dess fiende.
Det största projektet finns hos LKAB i Norrbotten, som förbereder en kemisk industri av format, med gruvavfall från fosforhaltig järnmalm som råvara. Förutom mineralgödsel och olika insatsvaror som ammoniak och annat är den viktigaste planerade produkten en del sällsynta jordartsmetaller. De används för klimatmässigt angelägna elektronikprodukter, och även de finns i gruvavfallet. Där är det ett beroende av Kina, inte av Ryssland, som kan bli reducerat.
Alla vänner av effektiv klimat- och miljöpolitik har dock skäl att oroas av hur en annan tillverkning av fosfatgödsel i Sverige, med en annan teknik, stoppats i miljöprövning hos Mark- och miljödomstolen i Växjö. Vid Kemiras anläggning i Helsingborg planeras att återvinna fosfor för gödsel ur askan efter förbränt slam.
Skalan är avsevärt mindre än hos LKAB, men ändå är det en miljövinst på aktningsvärda 21 000 ton koldioxid mindre till atmosfären. Projektets klimatmässiga fördel har gett det ett statligt stöd på över 50 miljoner.
Ett visst utsläpp av metaller till vatten var i och för sig försumbart, fann domstolen. Men tolkningen av en EU-regel och av miljöbalken var ändå att den försumbara negativa miljöpåverkan var tillräcklig för att inte tillåta den industriprocess som skulle ge klara fördelar.
Detta ska nu prövas i högre instans. Men både LKAB:s storprojekt och många andra i omställningen till mer klimatvänlig produktion kan komma i farozonen ifall tillståndsprocesserna tar den väg de gjorde i domstolen i Växjö.
Vi har inte råd med rättsregler som leder till att små eller måttliga miljöeffekter inte kan vägas mot betydligt större klimatpolitiska fördelar, så att de senare får ta över.