Som i alla företag måste det finnas blick för kunderna och marknadsutvecklingen. Det är inte det tekniskt-industriella och marknaden som står i motsats till konkurrenskraft.
Däremot kan det industriella komma i konflikt med en överbetoning av det finansiella – där företagsförvärv, delningar och avknoppningar blir sätt att påverka aktiekursen. Särskilt illa är det om sådana grepp blir modeflugor eller favoritlösningar för ägargrupper med kortsiktiga perspektiv.
Det är nu en ny omgång av sådana spekulationer i affärspressen om olika svenska storföretag – även Volvo. Orsaken är beslutet i Atlas Copco att dela koncernen i två delar, efter olika marknadsinriktningar. Det nya bolaget ska tillverka utrustning för gruvsektorn, och Atlas Copco bli kvar i industrisektorn, med kompressorteknik, vakuumteknik med mera. Det är alltså inte bara skilda slags kunder, utan också olika slag av teknisk kompetens.
Den delningen kan vara försvarbar. Men därmed behöver inte andra klyvningar också vara det. Att olika delar av en koncern har olika kundkategorier räcker inte alls som skäl för att sälja dotterbolag eller klyva moderbolaget i tvåbörsbolag.
ABB har till exempel inte gett efter för de långvariga påtryckningarna från en del kapitalplacerare om att göra sig av med den viktiga divisionen för kraftöverföring, betydelsefull inte minst i Västmanland. Volvo har också, på goda grunder, avvisat liknande krav på att sälja Volvo CE och dess tillverkning av anläggningsmaskiner.
Gemensam nämnare är finansmannen Christer Gardell i fondkonstruktionen Cevian Capital. Där är det verkligen fråga om annat än ett industriellt perspektiv, närmare bestämt spekulation i att klyvning skulle ge kortsiktiga kurseffekter i åtminstone ena halvan av de kluvna koncernerna. Detta hoppas Cevians placerare kunna dra fördel av när Cevian säljer av sina aktier.
Från det hållet har det pågått en mångårig klagokampanj mot Volvoledningen. Vid en sådan kursändring skulle entreprenadmaskinerna i Construction Equipment kunna bli säljobjekt i en strukturaffär, där sammanslagning med en konkurrent tros kunna öka vinsten genom att försämra konkurrensen. Sådant leder dock inte sällan till att helheten blir mindre än delarna, och att mycket går förlorat i fusionskostnader och dragkamper om vilka fabriker som ska få eliminera andra.
Att anläggningsmaskiner hör ihop med ett av de världsledande lastbilsföretagen är tvärtom en betydande styrka – på många sätt, inte minst tekniskt. Det är stora likheter i den tekniska inriktningen, även om åkeriföretag och anläggnings- och gruvföretag är kunder av olika slag. Paralleller till Atlas Copco är inte hållbara, utan tvärtom ytliga och förenklade.
Detta innebär inte att uppdelningar av koncerner måste vara fel. Volvos tidigare verksamhetsgrenar med flygmotorer och livsmedelsindustri hade inte alls de nära kunskaps- och tekniksamband som finns mellan lastbilar och entreprenadmaskiner. SCA, som framgångsrikt förändrats från ett brett skogsindustriellt företag till en specialisering mot konsumentmarknader, har inte haft kvar de gamla skälen att äga vidsträckta bolagsskogar.
Och bland företag som med fördel skulle kunna klyvas finns ett statligt – Vattenfall. Förutom att komma loss från de fossila megaolyckorna på kontinenten, finns där frågan om att skilja kraftverksdrift från lokala eldistributionsnät.