Asylsökande i Sverige har i dag en möjlighet att välja hur de vill bo i väntan på beslut om uppehållstillstånd. De kan bo på de anläggningar som Migrationsverket erbjuder. Men de kan även hitta eget boende, oftast hos släkt eller vänner, och få ett statligt bidrag till uppehället.
När flyktingen har fått sitt uppehållstillstånd får hen bosätta sig var som helst i Sverige – om hen kan hitta boende på egen hand. Om så inte är fallet anvisas personen plats i en kommun som då tillhandahåller en bostad.
Så har det inte alltid varit i Sverige. Mellan 1987 och 1991 tillämpades den så kallade Hela Sverige-strategin där de allra flesta asylsökande placerades ut över landet. Syftet var att bryta koncentrationen av invandrare till storstadsregionerna.
Strategin var misslyckad, vilket kunde observeras redan då men framför allt i utvärderingar efteråt. Exempelvis i den vetenskapliga studien "Ethnic enclaves and the economic success of immigrants – evidence from a natural experiment" av Per-Anders Edin, Peter Fredriksson och Olof Åslund, år 2000. Genom att jämföra två tidsperioder med fri kontra anvisad bosättning kom de fram till att personer som bosatt sig fritt fick högre inkomster. Samma sak konstaterade Boverket i en utvärdering 2008. Flyktingar med eget boende hade lättare att få jobb och kunde köpa bostad snabbare.
Det finns även exempel från utlandet. Storbritannien har använt sig av diverse program där flyktingar har placerats ut över landet, vilket alltid inneburit att deras väg till arbete och egen försörjning har blivit längre.
Orsaken till misslyckandet är i grunden densamma. När valet av bostadsort inte styrs av egna beslut, utan av politiker och myndigheter, hamnar personer på platser där det finns gott om bostäder men få jobb.
Men trots denna rika flora av kunskap om vad som fungerar och inte fungerar, väljer många politiker att ignorera den. Riksdagsledamot Hans Ekström (S), tidigare kommunstyrelsens ordförande i Eskilstuna, säger i tidningen att koncentrationen av invandrare till vissa områden leder till misär och försvårar "integration och anpassning till det svenska samhället".
Ekström har rätt i att koncentration kan leda till trångboddhet och en del sociala problem. Men han har helt fel i att denna koncentration försvårar "integration" i betydelsen egen försörjning, ekonomisk trygghet, delaktighet i samhället och makt över eget liv.
Människor må bo trångt och mest interagera med tidigare landsmän. Men den invandrare som bor exempelvis i en storstadsförort har också tillgång till starka sociala nätverk och en arbetsmarknad som hen hade saknat i en avfolkningskommun, där Ekström vill placera personen.
Det mest absurda förslaget på området levereras av Jimmy Jansson (S), Ekströms efterträdare i Eskilstuna. I hans modell anvisas flyktingen till en viss plats i Sverige, inte bara under asylprövningstiden utan även därefter.
– Här får du bo tills du har skaffat dig språk, utbildning, att du har kommit in i det svenska samhället och kan försörja dig själv. Sen är du fri att som alla andra röra dig fritt i Sverige, säger han i tidningen.
Det Jansson föreslår är alltså i praktiken en sorts kommunarrest för flyktingar. Även om människor hamnar på platser där förutsättningarna för jobb är de sämsta tänkbara, vilket många kommer att göra med detta system, måste de stanna där till dess att de kan försörja sig själva. Att flytta någon annanstans i Sverige där förutsättningarna för jobb är bättre är inte tillåtet.
Det kan man kalla en politik som segregerar och cementerar utanförskap. Sådana tankevurpor blir det när man helt släpper individ- och frihetsperspektivet.