Ulf Kristersson (M) får försöka bilda regering. Det är inga konstigheter. Talman Andreas Norléns motivering är fullt rimlig: Kristersson leder det största partiet i den grupp av partier som röstade igenom misstroendeförklaringen mot Stefan Löfven (S).
Huruvida moderatledaren kan eller bör bli statsminister är en annan fråga.
Om man räknar riksdagsmandaten har Kristersson ingen väg till statsministerposten. Den osäkra röstaren Helena Lindahl (C) har meddelat att hon följer partilinjen. Landsbygdsminister Jennie Nilsson (S) har avgått och återtagit sin i praktiken vakanta riksdagsplats.
Det betyder att Ulf Kristersson har 175 röster emot sig och kommer att stoppas. Men det blir fler nej-röster än så om vissa i L-riksdagsgruppen går mot partilinjen att stödja en SD-samarbetande regering.
Och de har starka skäl att göra så. Partiets partiråd har visserligen fattat ett linjebeslut om att verka för en ”borgerlig regering”. Men det är svårt att hävda att L-ledamöterna är bundna av det beslutet i det här fallet.
För det första säger linjebeslutet att partiet ska lämna januarisamarbetet ”i ordnad form” efter att man förhandlat om mandatperiodens sista budget. Denna budget läggs i höst. Inget januariparti röstade för att avsätta regeringen. Att snabbt förklara samarbetet dött i stället för att försöka fullfölja det, inklusive på områden som är viktiga för L, är ett godtyckligt beslut av partiledningen i stunden och har inget att göra med det som partiet beslutade i våras.
För det andra innehåller linjebeslutet i regeringsfrågan en reservation om att L inte ska delta i något budgetsamarbete med SD av det slag som finns mellan januaripartierna. Efter misstroendeomröstningen har Nyamko Sabuni i mejl till partiet och i intervjuer visat att hon struntar i det. Inga gränser ska dras mot SD, har hon sagt.
Om inte Sabuni anser sig vara bunden av partibeslut – vilket inte är första gången – behöver inte riksdagsledamöter följa partiledaren.
Men innan en votering kan komma i fråga ska Ulf Kristersson sondera, som det heter. Han måste säkra stöd från partier som han ser som sitt regeringsunderlag och försäkra sig om att hans regering får igenom en budget. Detta sker nu i högre tempo än vad som brukar vara fallet efter ett val, men det är likväl fråga om regeringsförhandlingar. De olika delarna i regeringsunderlaget ska då inte bara acceptera statsministern utan även varandra i respektive roller.
Här har SD sagt att de får svårare att släppa fram en regering i vilken L ingår och kräver i övrigt ett inflytande i proportion till partiets storlek. Även denna sak får riksdagsledamöterna från L ”förhålla sig till”, som det heter på modern politikersvenska.