I helgen kunde årets första kulturdebatt ha fått en game changer. Efter otaliga texter och inslag om en växande grupp ensamma män, ofta lågutbildade, som har svårt att hitta en partner, intervjuade Sveriges Radio en professor i nationalekonomi (11/1).
Johanna Rickne, som bland annat forskar om familjeekonomi, slog fast att män med låg inkomst sällan har haft det bättre förspänt på äktenskapsmarknaden än nu. Andelen som skaffar barn har visserligen minskat marginellt på senare år. Men sannolikheten att en man med låg inkomst bildar familj i dag, när normen är att både kvinnor och män arbetar och alltså slår ihop sina lönecheckar, är betydligt större än när männens lön skulle täcka kostnaden för både fru och barn.
Samma sak gäller högutbildade kvinnor. Förr var huvudregeln att de tvingades välja mellan karriär och familjebildning, vilket slopades när det som vi kan kalla för tvåförsörjarmodellen infördes och barnfamiljer fick tillgång till exempelvis förskola och en väl tilltagen föräldraförsäkring.
Det betyder att både lågutbildade män och högutbildade kvinnor har gynnats av de senaste decenniernas jämställdhetsreformer, vilket innebär att de två grupper som återkommande är i fokus när partner- och barnlöshet diskuteras har det bättre på familjebildningsfronten än tidigare i historien. Skillnaden mellan då och nu är att förväntningarna på livet har förändrats.
Många kvinnor och män utgår ifrån att de ska lyckas skaffa partner och barn. När en förväntning, som ibland till och med kan kännas som en rättighet, inte slår in uppstår missnöje, som numera kan spridas och diskuteras på nätet. Det gör att situationen uppmärksammas på ett annat sätt än tidigare och för genomslaget i debatten spelar det sannolikt in att de högutbildade kvinnorna blir allt fler.
Dessutom kan de som är aktiva på de olika internetforumen trigga varandra, vilket vi sett i fallet med så kallade incels. Alltså män som lever i ofrivilligt celibat, som är frustrerade på samhället och som enligt Säpo utgör ett allt större terrorhot (Ekot, 4/1).
Det visar att det inte finns någon motsättning mellan att en specifik grupp minskar som andel av befolkningen och att en del av dem som ingår i gruppen utgör ett växande samhällsproblem. Däremot bör vi inte ägna oss åt inbillad nostalgi och låtsats att lågavlönade män, och för all del inte heller högutbildade kvinnor, hade det bättre förr.
Den känslan beror snarare på de stigande förväntningarnas missnöje.