Doktorerna i Sverige har blivit fler och fler. Invånarna är också fler, och fler är mycket gamla. Men inte så att det är en nationell brist på legitimerade läkare.
Det beror på annat när det tidvis är överbelastat på akuten eller på kliniker i huvudstadsområdet. I Storstockholm finns det fler läkare i förhållande till befolkningen än i åtskilliga andra delar av landet.
Det är minst sagt stötande när en av de mest högprofilerade opinionsbildarna i Stockholmsområdets läkarkår riktar kritik mot kollegor på Stockholmssjukhusen – för att de även sommartid släpper in vårdbehövande patienter från övriga landet.
Johan Styrud är ordförande i Stockholms läkarförening. Han använder i Svenska Dagbladet (8/8) hårda ord mot ett värdefullt samarbete mellan regioner. Det han kritiserar ar något som underlättar vården av patienter från inte minst Sörmland.
Senaste tremånadersperiod har 2 400 personer från andra regioner fått vård på sjukhus som ägs av eller har avtal med Region Stockholm. De båda län flest av dem kommit från är Sörmlands och Västmanlands. Några hundra stockholmare har under samma tid sjukhusvårdats i andra län.
Huvudförklaringen till att nettot är bortåt ett par tusen per kvartal, och åtminstone över 7 000 på ett helt år, är Nya Karolinska i Solna. Det sjukhuset ansvarar i likhet med flera andra universitetssjukhus för högspecialiserad vård som inte finns på mer än enstaka håll. Det betyder inte att andra län åker snålskjuts. Regionerna betalar varandra när de får hjälp av varandra.
Inte heller finns en drift att tjäna pengar hellre än att se till att det egna länets invånare tas först. Det görs medicinska bedömningar av vårdbehovet. Att regionerna stöttar varandra gör det mycket lättare att undvika att mycket allvarligt sjuka far illa för att belastningen tidvis är ojämn.
Men Svenska Dagbladet förmedlar en bild där regionen trots hård sommarbelastning väljer att sälja vård i stället för att avlasta egna akutmottagningar och sjukhuskliniker. Ansvariga regionråd, Irene Svenonius (M) och Anna Starbrink (L) pekar helt riktigt på universitetssjukhusens roll för större områden än de egna länen och på att medicinska behov av vård är styrande.
Stockholm har till exempel hjälpt Norrbotten med ett par hundra canceroperationer i ett läge där kritisk personalbrist minskat operationskapaciteten i Luleå. Sådan samverkan är inte fel, den är vad läkaretiken kräver.
För ett län som Sörmland, som inte har universitetssjukhus, är utomlänsvård ofta helt nödvändig. Ändå kläcker den överläkare som är ordförande i Stockholms läkarförening ur sig att Karolinska ”inte vill vara med och utjämna patientflödena i Stockholm”.
En del läkar- och andra personalföreträdare tycks ha väldigt svårt att se orsaker som är det obekvämt i yrkeskårerna att ta upp. Deras villkor, organisation, avtal och fördelning mellan olika slags arbetsgivare kan ofta vara en del av förklaringen till att rätt personal inte är på rätt plats vid rätt tid – särskilt om sommaren. Det är alltid någon annans fel, är attityden hos en del medicinare som uttalar sig vitt och brett.
Det är i alla fall för väl att de flesta andra läkare i fina Stockholm inte ger sig på att kritisera att sörmlänningar och västmanlänningar kan få vård i Stockholm då de är illa däran.