Mycket kan sägas om hanteringen av de så kallade IS-barnen. Alltså cirka 50 minderåriga svenskar, vars föräldrar anslutit sig till terrororganisationen IS och som nu befinner sig i läger i Syrien.
Det mest positiva är att det verkar finnas en vilja från Sveriges sida att hämta hem dem som är föräldralösa. Däremot återstår frågan vad som ska hända med dem som har minst en förälder kvar i livet.
Lyssnar man på FN, Rädda barnen och Röda korset är svaret glasklart. I en ny FN-rapport slogs nyligen fast att de här barnen ofta är i en "särskilt utsatt" situation. Ledaren för gruppen skräder inte med orden, utan menar att det är en skandal att barnen inte hämtas hem och uppmanar flera länders regeringar att agera (TT, 16/1).
I klartext betyder det att FN anser att Sverige och andra nationer har en skyldighet att garantera att barnen till misstänkta IS-jihadister inte blir statslösa och så fort som möjligt ser till att de kommer i säkerhet, vilket de inte är i lägren. Exempelvis beskrivs al-Hollägret som ett helvete där sjukdomar sprids, det saknas mat, vatten och läkemedel, och undernärda barn dör ett efter ett.
Trots det blev det regeringskris i Norge när de, av humanitära skäl, nyligen hämtade hem en kvinna, hennes dotter och svårt sjuke son, eftersom mamman inte godkände att endast pojken togs till Norge. Statsminister Erna Solberg motiverade beslutet med att hon inte ville riskera att en norsk femåring dog i Syrien, och Norge har inte rätt eller möjlighet att flyga hem ett icke föräldralöst barn utan föräldrarnas samtycke.
Det visar att det för alla europeiska länder kan finnas en målkonflikt mellan principen att sätta ett barns bästa i första rummet och att inte hjälpa vuxna medborgare som frivilligt anslutit sig till en terrororganisation i ett annat land.
Då blir frågan vilken av principerna som ska väga tyngst och här bör Erna Solbergs ord vara ledstjärna. Inte minst eftersom det i FN:s barnkonvention, som blev svensk lag vid årsskiftet, bland annat står att det vid alla beslut som rör barn i första hand ska beaktas vad som bedöms vara barnets bästa, att varje stat ska ta ansvar för att uppfylla barns rättigheter samt att barn inte ska skiljas från sina föräldrar utom när det är nödvändigt.
Det håller alltså inte att göra som Danmark, där statsminister Mette Frederiksen hävdar att föräldrar som har stridit för IS har vänt Danmark ryggen och därmed gjort samma vägval för sina barn. I alla fall inte om man inte anser att det ligger i den enskilda femåringens intresse att vara kvar i ett syriskt fångläger.