Att inte få träffa dem man tycker om, att inte kunna resa fritt eller besöka de platser som man varit van vid, eller att plötsligt få svårt att tjäna pengar till sitt uppehälle. De allra flesta svenskar har upplevt detta i olika grad under pandemin.
Dessa påfrestningar ger en vag uppfattning om men kommer inte i närheten av Lars Vilks ofria liv under framför allt de sista tio åren, ett liv som tog slut i lördags på E4:an vid Markaryd.
Vilks tre teckningar av något som han menade föreställde profet Muhammed som rondellhund var explosiv materia så fort de såg dagens ljus, sommaren 2007. Tälleruds hembygdsgård, som hade bjudit in Vilks att delta i utställningen ”Hunden i konsten”, beslutade att inte visa upp teckningarna. Inte för att det fanns en hotbild, utan av rädslan att den kunde uppstå. I bakgrunden fanns hoten mot Jyllands-Posten två år tidigare på grund av dess Muhammedteckningar.
Men det var först efter att Nerikes Allehanda publicerade en av bilderna en månad senare som de blev en världsnyhet och hoten mot konstnären konkreta.
Orsakerna till att det blev så är en serie händelser som sammantaget får ses som slump. Publiceringen i NA, där en rondellhundbild illustrerade en ledarartikel om yttrandefrihet, var inte den första i Sverige. Flera andra tidningar, däribland Dagens Nyheter, hade gjort det innan.
Men några personer valde att protestera mot just Nerikes Allehandas publicering. Andra hakade på protesterna som blev större. Utländska medier rapporterade om händelsen varefter extremister med resurser fick nys om den.
I september 2007 utfärdade en gren av al-Qaida i Irak – den som senare förvandlades till IS – en belöning på 100 000 dollar till den som mördade Lars Vilks, med bonus om mordet skedde på ett specifikt vis där konstnären fick halsen avskuren. 50 000 dollar skulle betalas till den som tog livet av Nerikes Allehandas chefredaktör.
Det aktiverade allehanda jihadisters mordplaner varav flera avslöjades 2010 och ledde till att Vilks försågs med fast livvaktsskydd dygnet runt. Det räddade hans liv vid mordförsöket i Köpenhamn 2015 då den danske regissören Finn Nørgaard mördades.
Hotbilden och skyddet gjorde det samtidigt omöjligt för Vilks att leva ett normalt liv med rörelsefrihet och umgänge, och ströp mycket av hans arbetsinkomster.
Det sista har det sagts mycket om, hur delar av Kultursverige valde att hålla honom på avstånd, dels på grund av hotet från jihadister, dels av en ovilja att förknippas med de rasister och islamofober som har använt Vilks och hans konst i sin propaganda. Vilks gav inte sitt stöd till det senare men tog inte heller avstånd från det. Han menade att det inte var hans uppgift som konstnär (DN 4/10).
Detta var hans rätt. Liksom det var vars och ens rätt att visa upp eller inte visa upp hans teckningar, bjuda in honom som föreläsare eller att låta bli. Dessa val, självständiga beslut om relationen till Vilks och hans konst, är en lika självklar del av ett fritt samhälle som Vilks rätt att säga, skriva och teckna det han vill.
För denna hans rätt har två poliser, livvakter som var med honom på E4:an, gett sina liv. Det får inte glömmas i det återaktiverade sökandet efter skuld och svek efter Lars Vilks tragiska död.