Det är illa när en allvarlig samhällsekonomisk nedgång, som följderna av coronapandemin, blir en marginalfråga i en partiledardebatt. Så även klimatet och den förvärrade säkerhetspolitiska hotbilden.
Alla dessa omfattande problem kräver besvärliga avvägningar: Å ena sidan satsningar på stödåtgärder samt utbyggnad av vissa offentliga verksamheter. Å andra sidan skattereformer och annat som underlättar investeringar, teknisk förnyelse och väl fungerande arbetsmarknad.
Budgeten är inte lagd än. Huvudintrycket är dock att regeringen i samarbete åt det liberala hållet har rimlig balans vad gäller stödåtgärder i lågkonjunkturen. De många goda ansatserna i skatte- och näringspolitik är tidskrävande. De kräver ihärdigt arbete och beslutsamhet.
Allt sådant blir blåst åt sidan i det agitationsklimat som förvred onsdagens riksdagsdebatt. Kriminalpolitikens svårigheter togs till redskap för att skruva upp tonläget. De utnyttjades för att dölja vad som i andra samhällsfrågor finns bakom kraven på regeringsskifte och en ministär byggd på samspel med ytterhögern. M, SD och KD uppträdde i dessa angrepp som ett samordnat block, inställt på att gemensamt överta makten:
Kriminalitet beskrevs som orsakad av invandring i allmänhet. Mängder av äldrevårdsanställda och sjukvårdspersonal som varit med och burit pandemins bördor finns med bland dem som kollektivt utmålas som brottslighetens grundorsak. De många ärligas och laglydigas boende i Sverige belastas med skuld för langares, rånares och mördares brott. Målmedvetet tigs det om hur pengarna som göder ligor och driver fram skjutningar till stor del kommer från helt andra delar av samhället, även från de välbeställdas kvarter och förorter.
Ett par replikskiften i andra frågor bör uppmärksammas. Statsministern avvisade Jonas Sjöstedts (V) misstänkliggörande av regeringens och januaripartiernas avsikter med arbetsrätten: Den fungerar delvis inte bra som den är nu. På facklig sida har ett par kvinnodominerade LO-förbund drivit på för förhandlingar med arbetsgivarna om en lösning som sker i balans mellan parterna. Sådan balans är också januariavtalets inriktning.
Annie Lööf (C) pressade fram att Jimmie Åkesson (SD) stöder Trumprepublikanerna i valet i USA. Åkesson lovordade Trumplinjens motstånd mot globalisering. SD:s val av Trumps sida följer det gemensamma mönster där Europas auktoritära ytterhöger, med sådana som Orbán i Ungern och en rad av SD:s broderpartier, har funnit ideologisk samhörighet med en Trumphöger som bryter sönder västligt samarbete.
Lööfs insats att klämma fram detta klargörande borde ge upphov till eftertanke, ånger och kursbyte i M och i KD. Trumphögern är ett säkerhetshot mot Sverige. Den är en tillgång för demokratins fiender i inte minst Putin-Ryssland.
Det är ett eländestecken att partiet Liberalernas företrädare Johan Pehrson uppträder som del i en partiledning där det inte får vara en ambition att hjälpa till i Annie Lööfs liberala renhållningsarbete mot ytterhögern.