I nyutgåvan av Charles Dickens klassiker, "Historien om två städer", går förstasidan i olika nyanser av svart, grått och vitt, med en giljotin i förgrunden. Sedan kommer den välkända inledningen.
Det var den allra bästa av tider, och det var den allra värsta. Det var visdomens tid, det var oförnuftets tid. Det var både trons och vantrons epok.
Raderna beskriver inte bara London och Paris, sent 1700-tal, med händelser som förändrade framtiden. De stämmer även för Santiago och Madrid, sent 2010-tal, med händelser som kommer förändra framtiden, eftersom alla klimatmöten, där årets nyligen flyttades från Chile till Spanien, påverkar utvecklingen, oavsett om de slutar i framgång eller bakslag.
För drygt 200 år sedan var verkligheten, enligt Dickens, att det "på Englands tron satt en kung med ett kraftigt käkparti och en drottning med ett fult ansikte. På Frankrikes tron satt en kung med ett kraftigt käkparti och en drottning med ett vackert ansikte."
I dag kan vi lägga anletsdragen åt sidan och konstatera att ledaren för världens främsta ekonomi sitter i Vita huset och förnekar och förlöjligar vetenskapen. I Kina sitter ledaren för världens folkrikaste land och bygger kolkraftverk och säger att deras utsläpp av växthusgaser väntas öka. Samtidigt demonstrerar ungdomar i hela världen, ledda av en svensk 16-åring, som kommer att bli besvikna på resultatet av klimatmötet som börjar på måndag.
Inte för att det inte finns enskilda deltagare som vill flytta fram positionerna, utan för att mötet är ett mellanårsmöte. De stora besluten klubbas först nästa år, när länderna som undertecknat Parisavtalet ska börja leva upp till sina löften, vilket de just nu inte är i närheten av.
I år handlar det framför allt om att spika regelboken. Alltså att exempelvis komma överens om hur och var utsläppminskningar ska räknas och hur skador och förluster med koppling till klimatförändringarna ska ersättas, vilket är viktiga tekniska moment.
Därutöver kan det ske uttalanden när "alla" ändå är på samma plats, som ger en hint om ökningar i ambitionsnivån, exempelvis inom EU, som står för cirka nio procent av världens totala utsläpp.
Det låter kanske inte som särskilt mycket. Men hur EU och Sverige agerar spelar stor roll, eftersom båda fungerar som lok.
Sverige drar EU, visar på positiva exempel och försöker höja ambitionerna för unionen, som går in i förhandlingarna med en gemensam röst. EU drar i sin tur världen, där EU-parlamentet, som nyligen utlyst klimatnödläge, ofta vill gå längre än de enskilda länderna.
Parallellt växer insikten av att om ärmarna kavlats upp för tio år sedan, hade det krävts betydligt mindre för att vända utvecklingen. Nu är tiden på många sätt värre än 2009. Dels för att utsläppen tickar på. Dels för att klimatet har fått fler statschefer emot sig, exempelvis i USA och Brasilien.
Samtidigt är tiden på många sätt bättre. Det utomparlamentariska klimatengagemanget har aldrig varit större, vilket sipprar in i mötesrummen. FN:s generalsekreterare, Antonio Guterres, har sagt att klimatförändringarna är hans första prioritet. Och rapporterna från FN:s klimatpanel IPCC pekar bara åt ett håll.
Därför vet vi vad som händer om temperaturen stiger med en grad jämfört med förindustriell tid – det är där vi är i dag – och vi kan lista ut vad som riskerar att hända vid två, tre, fyra och fem graders höjning. Inte bara i form av utdöda djur och försvunna korallrev, utan i människors vardag, och det stannar inte vid att våren kryper närmare nyårsdagen.
Antalet naturkatastrofer, som stormar, översvämningar och värmeböljor, har femdubblats sedan 1970-talet och enligt forskningen kommer klimatförändringarna leda till fler och kraftigare extremväder, vilket kostar både pengar och människoliv. Redan i dag tvingas mellan 15 och 20 miljoner människor per år överge sina hem på grund av väderrelaterade naturkatastrofer och klimatflykting är ett vedertaget begrepp.
Vidare gör uppvärmningen att sjukdomar sprids snabbare. Skördar blir sämre och slås oftare ut. Smälta glaciärer leder till att havsnivån höjs, vilket gör att kustnära områden oftare kommer att drabbas av översvämningar och i en del fall hamna helt under vatten.
Om scenariot betyder att vi lever i den bästa eller värsta av tider, i en tid av visdom eller oförnuft, får framtiden utvisa. Klart står att vi vet vad vi borde göra och vi har de tekniska lösningarna för att göra det.