Några timmar tidigare hade Rysslands ambassadör i Turkiet mördats på en fotoutställning om de rysk-turkiska relationerna. Sannolikt på grund av missnöje med Rysslands bombningar av stadsdelar i Syrien.
Senare på kvällen körde en lastbil in i en folksamling på en julmarknad i Berlin. Minst tolv personer har rapporterats döda och cirka 50 är skadade.
Om det finns något samband mellan händelserna i Ankara och Berlin är för tidigt att säga, men mycket talar för att båda är terrorattacker. Den senare är troligtvis inspirerad av terrordådet den 14 juli, när en lastbil plöjde genom folkmassan på strandpromenaden i Nice, varpå 86 människor dödades och flera hundra skadades.
I Nice ska det ha rört sig om "jihadistisk terrorism". I Berlin har Islamiska Staten, enligt oerhört osäkra uppgifter, tagit på sig dådet, men det kan lika gärna vara en eller flera frilansare som har velat kopiera.
Oavsett vilket följer Berlinattacken samma mönster som många av dåden under de senaste åren – i Paris, Bryssel, London och Madrid, och för all del även i Sverige, där en självmordsbombare sprängde sig till döds i centrala Stockholm under julhandeln 2010. Gärningsmännen slår till på platser med mycket folk, för att attackera den västerländska livsstilen, sprida skräck och få in en kil mellan liberala värderingar och den muslimska minoritetsbefolkningen.
Den sortens urskillningslös terror kan öppna samhällen aldrig skydda sig emot fullt ut. I alla fall inte utan att bli slutna.
Men det är inte samma sak som att kapitulera.
På tisdagen överlämnade Hillevi Engström betänkandet "Värna demokratin mot våldsbejakande extremism" till regeringen. Där förespråkas förebyggande arbete, som att alla kommuner ska ta fram en lägesbild och en handlingsplan, samt ha en särskild kontaktperson.
Det är absolut inget fel på förslagen, men de räcker inte. Utöver det sociala arbetet måste Säkerhetspolisen ges resurser för att ha möjlighet att hitta misstänkta extremister så att terror stoppas på planeringsstadiet, och här kan inte vikten av samarbete mellan nationer nog betonas. Det gäller inte minst nu, när Islamiska Staten pressas tillbaka i Syrien och Irak, vilket kan leda till att resterna av organisationen försöker flytta mer av sin krigsföring till Europa.
Sist men inte minst gäller det att hålla tungan rätt i mun. Sannolikheten för att dö i en terrorattack är fortfarande oerhört liten i vår del av världen, även om det inte alltid känns så. Den rädslan får inte göra att våra öppna samhällen sluter sig, varken för dem som bor här i dag eller för dem som söker asyl.
Det måste vara utgångspunkten för Anna Carlstedt, som på tisdagen presenterades som ny nationell samordnare mot våldsbejakande extremism. Alternativet är att demokratiska och öppna länder låter dem som är emot demokrati och öppenhet vinna.