Storbritannien vill bestämt göra slut med EU, men ändå vara nära. Den brittiska premiärministern Theresa Mays tal om färdvägen framåt för det förenade kungarikets sorti från unionen – brexit - var i så motto en salig blandning.
May spelade skickligt på de nationalistiska känslorna av ha "hela" makten över lagstiftningen och noga vakta på gränserna mot omvärlden, underförstått mot hot utifrån. Det är så idén om brexit har sålts till medborgarna. Att den kommer att kosta har det talats mer tyst om och det var inget som premiärministern fördjupade sig i den här gången heller. Men oron finns där, mellan raderna.
Storbritannien vill inte vara del av den inre marknaden, underströk May. En del av talet därefter var en ren önskelista om att få behålla så många ingredienser som möjligt av denna marknad. Hon manade till kompromisser och att värdet av att hålla fast vid gemensamma idéer. Drömmen om fri handel med EU, men utan tullunion och den inre marknadens fria rörligheter, den blir svår att förverkliga rakt av. För den som vill ha behöver också ge. Så fungerar goda relationer, i fråga om förtroende såväl som affärsgemenskap. Den som vill få del av ett utbud behöver betala för sig.
Mays konservativa regering tar en risk – och hoppas på ett välvilligt EU. Den brittiska regeringens önskan om att minimera negativa handelseffekter understryker att Brexit mest verkar ha handlat om den symbolmättade möjligheten att bygga högre murar mot migration och kunna stoppa villig europeisk arbetskraft.
Det finns ingen anledning att driva på för mer protektionism i förhandlingarna som väntar, vare sig från unionens eller britternas sida. Men om handeln ska vara så öppen som möjligt kommer Storbritannien att behöva acceptera lejonparten av de regelverk som redan styr möjligheterna för arbetskraft, varor och tjänster att röra sig över gränser.
Storbritannien kommer i vår att ta ett steg bort från gemenskap och samhörighet i Europa. Mays besked lär inte mötas med glädje i hela det förenade kungariket. I skotska Edinburgh och i nordirländska Belfast har utvecklingen uppfattats som mer mardrömslik än efterlängtad. Misstänksamheten mot London är inte mindre än den mot Bryssel. Särskilt i Skottland där dess försteminister Nicola Sturgeon, Scottish National Party, öppet har varnat den konservativa regeringen för den typ av utträde som May nu signalerade: att fullt ut lämna den inre marknaden och tullunionen. Det skotska parlamentet står inte för några tomma hot om London försöker lyfta Skottland ur "världens största frihandelsområde", lovade Sturgeon nyligen. Följdfrågan blir om Storbritannien håller ihop?
Det Sturgeon hotar med är att skottarna återigen ska ställa sina medborgare inför en folkomröstning om självständighet. Det är ett val som kan mycket väl kan sluta med ett EU-anslutet Skottland och en upplösning av de fyra kungadömenas gemenskap. Då lär det bli betydligt mindre av Theresa May i London och mer av mayday.