Det nya året i Sörmland började med en kraftig smäll. På nyårsnatten kastades en handgranat mot polisstationen i Katrineholm. Ingen kom till skada, men den materiella förstörelsen blev påtaglig.
Tillgången till och användningen av handgranater i kriminella kretsar har ökat. I en internationell jämförelse är det ovanligt. Polisen tror att ett större parti handgranater har smugglats in och därefter spritts i kriminella kretsar. Hårdast drabbat har Malmö varit (Ekot 25/8-2016), men det grova våldet slår också mot en ort som Katrineholm. Det tål att uppmärksammas.
Det här handlar inte om jägares eller sportskyttars licensierade vapen. Mer om en rent militär arsenal som smugglas in. Det påverkar vardagen på många håll, inte minst i storstädernas mest utsatta stadsdelar. Mot detta ställs en samhällelig organisation som inte har förmått att begränsa mängden illegala vapen – däribland handgranater. Ett problem är att handgranater har klassats som en explosiv vara. Dessa har alltså kunnat forslas som sprängmedel, inte vapen, och därigenom varit svårare för exempelvis tullen att ingripa mot.
I augusti kastades en handgranat in i en lägenhet i stadsdelen Biskopsgården i Göteborg. Ett barn dog. Våld utan hänsyn, utan misskund. Det är ett fall, bland flera. Attacken sågs som en del i ett pågående gängkrig som utövas med allt från handgranater, och sprängladdningar till automatvapen.
Strax före jul lovade regeringen bland annat skärpta straff för bland annat olovlig hantering av handgranater. Förslagen granskas nu av Lagrådet. Tyvärr har regeringen inte varit på tårna. Redan 2015 krävde en riksdagsmajoritet – Alliansen och Sverigedemokraterna – en bred straffskärpning för grova våldsbrott. Ett gediget underlag fanns i en utredning från Alliansregeringens tid. Höjda minimistraff brukar ha starkt folkligt stöd, men det ökar också polisens möjligheter att ingripa och använda sig av exempelvis telefonavlyssning. I slutänden är det ju inte strafflängden i sig utan myndigheternas möjligheter att avskräcka, avväpna och bekämpa kriminaliteten som avgör hur samhällets trygghet och ordning utvecklas.
Att ge sig på polisen är inte enbart kriminell destruktivitet. Det är en handling som i sig utmanar rättssamhället. Det kan låta fånigt, men i en undre värld där våldet regerar spelar sådant roll: Vem har makt över vem?
När staten utmanas av kriminaliteten vinner staten, har justitieminister Morgan Johansson (S) lovat i kampen mot organiserad brottslighet. Det vill till att visa det. Hanteringen av polisens omorganisation har varit bedrövande svag. Det har tagit tid och kraft från det som polisen ska göra: bringa ordning, bekämpa kriminella strukturer och beskydda allmänheten. I en regerings uppdrag ingår bland annat att vara tydlig med vad som prioriteras och med vilka resurser, det har vi sett alldeles för lite av sett till brottsbekämpningen.