Finns det fler kvinnor på Bolindergården som utsatts för övergrepp?
Hur kunde det hända? Frågan ställs i en artikel om våldtäkten hösten 2023 på en av Bolindergårdens låsta avdelningar för demenssjuka.
Hur det kunde hända är egentligen inte så svårt att svara på. Det handlar om en utbredd tystnadskultur, om ett otillräckligt ledarskap och om en kommun som mest av allt ville sopa hela händelsen under mattan.
En mer brännande fråga för kommunen att besvara är vad som hade hänt om den dementa kvinnan inte haft anhöriga som agerat, krävt svar och polisanmält. Hade då den man som nu åtalats för våldtäkt jobbat kvar på avdelningen?
Det är ett inte helt otänkbart och skrämmande scenario.
Det är tack vare kvinnans anhöriga som mannen har åtalats för våldtäkt. Att kommunen nu pudlar för fullt och säger sig ha förbättrade rutiner.
Men fortfarande verkar man på kommunen inte förstå grundproblemet: Att förövare alltid kommer att söka sig till miljöer där det finns ”tillgängliga offer” med sämre – eller inga – möjligheter att själva slå larm eller ens berätta vad de utsatts för.
Så när vård- och omsorgschefen, Johan Lindström, suckar tungt och säger till tidningen att ”det här är så klart en av de absolut värsta tänkbara händelser som kan drabba en sådan här verksamhet. Att människor – de mest sköra och helt i beroendeställning till oss – ska utsättas för något sånt här.”
Då är det lätt att bli förbannad.
Det Johan Lindström borde både förstå och erkänna är att det här är en högst reell risk i verksamheten. Inte bara på låsta avdelningar för demenssjuka, utan även på de övriga avdelningarna på äldreboendena, inom hemtjänsten, på förskolorna och på olika typer av LSS-boenden för att nämna några verksamheter.
Drygt hälften av personerna som har en funktionsnedsättning och kroniska sjukdomar har någon gång utsatts för sexuella övergrepp, konstaterar exempelvis Funktionsrätt Sverige och RFSU i en rapport.
Långt ifrån alla övergrepp inträffar på olika boenden, men många gör det.
Det finns också en klart högre risk att personer i beroendeställning råkar ut för andra typer av våld, övergrepp och trakasserier.
En risk som ökar ännu mer om man som på Bolindergården skapat den perfekta grogrunden för förövare att verka. Ledningen tillät en tystnadskultur växa fram. Kollegor vände bort blicken. Och de som ville berätta kände sig inte tillräckligt trygga att vittna om de tillfällen då den åtalade mannen, på olika sätt, uppvisat ett lika oacceptabelt som gränslöst sexuellt beteende.
Johan Lindström, chef för vård- och omsorgsförvaltningen säger till tidningen att kommunen gör allt som står i dess makt för att inte få in den här sortens individer i verksamheterna.
Misstankarna mot mannen uppstod långt innan den misstänkta våldtäkt han nu är åtalad för. Han hade tidigare stängts av från jobbet och utretts efter anklagelser om ett sexuellt ofredande mot en annan kvinna på avdelningen.
Utredningen rörande ”missförhållande eller påtagliga risker för missförhållande i verksamheten” ledde till en riktigt usel lösning. Mannens kollegor blev hans övervakare. De skulle se till att han inte lämnades ensam med kvinnor på boendet. Informationen nådde dock inte en kvinna som anställdes ett halvår efter att den nya ordningen trätt i kraft. Mannens lämnades ensam att duscha en kvinna.
Den nyanställda kommer dock in på rummet och ser vad som händer. Hon berättar för sina chefer. Men inte ens då sker särskilt mycket. Ärendet behandlas som vilken, om än allvarlig, avvikelse som helst. Kommunen polisanmäler inte ens det misstänka övergreppet.
Det dröjer flera veckor innan kvinnans anhöriga informeras, och då får de inte veta något om själva övergreppet. Till tidningen har de berättat att de först får reda på vad som hänt, när de själva begär ut och läser kommunens lex Sarah-anmälan.
Elsa i Uppsala är en av många offer. Hon våldtogs av en man i hemtjänsten. I likhet med fallet i Eskilstuna finns stora brister i Uppsala kommuns agerande.
Kvinnan som bevittnade övergreppet verkar inte ha fått ordentligt stöd av sin arbetsgivare. I polisens förundersökning berättar kollegor att hon uttryckt skuld över att inte ha känt till överenskommelsen.
Men det är inte hon som ska känna skuld. Hon som slog larm när alla andra tittade bort. När hennes arbetsgivare, kommunen, lät mannen arbeta kvar på avdelningen.
Det är faktiskt häpnadsväckande att Eskilstuna kommun, Sörmlands största arbetsgivare, kunnat agera så amatörmässigt och rent ut sagt skamligt.
Eller som 84-åriga Elsa i Uppsala som våldtogs av en anställd i hemtjänsten uttrycker det: "Det känns viktigt att visa att det här har hänt en människa. Det känns det som att kommunen har glömt."
Inom kommunen måste det finnas kompetens att hantera den här typen av ärenden på ett mer professionellt sätt. När de första misstankarna uppkom hade det exempelvis gått att omplacera mannen till en annan verksamhet, där han inte var i daglig kontakt med personer i absolut beroendeställning.
Det finns fortfarande många frågor i den här historien som inte besvarats på ett vettigt sätt. Inte minst om – och i så fall hur – kommunen fått bukt med tystnadskulturen på Bolindergården.
Kvar finns också en isande tanke: Finns det fler kvinnor på boendet som utsatts för övergrepp? Kvinnor som inte själva förmår att berätta vad de varit med om.