I samband med prisutdelningarna vid den stora film och tv-galan Golden Globe, höll den framgångsrika skådespelerskan Meryl Streep ett uppmärksammat tal. Hon satte fingret på något som vi alla behöver vara uppmärksamma på: hur inflytelserika röster hanterar den påverkansmakt som kommer med inflytandet. Det är en makt över händelseförlopp såväl som över samtalston och former för meningsutbyte.
Alla som utövar inflytande har inte en framstående samhällsposition. Effekten blir däremot ofta stark när den som redan har makt och inflytande medvetet urholkar den ömsesidiga respekt som bör färga ett konstruktivt meningsutbyte, i en seriös offentlig diskussion. Därför fick Streeps markering på Golden Globe-galan, mot den tillträdande presidenten Donald Trumps hånande och härmande av en funktionsnedsatt reporter under valkampanjen inför jublande supporterskaror, en särskild skärpa.
När maktens främsta företrädare börjar håna, förringa och förminska sätts lätt farliga krafter i rörelse. Explosiva motsättningar formas, människovärdet hos den oliktänkande relativiseras. Sociala mediers jämförelsevisa gränslöshet och lätta mobb-bildande förstärker lätt dylika effekter.
Meryl Streep illustrerade en tidsanda. Är det så att det bara är Trump och hans följare som ägnar sig åt detta? Nej, det påverkar hela det offentliga samtalet. Respektlöshet föder respektlöshet, för att använda Streeps ordval. Instinkten att förödmjuka sipprar ner till allas vardagsliv. Nog har det funnits även röster inom Hollywoodsfären som grovt har generaliserat, inte minst om Donald Trump.
Den oberoende granskande, ansvarskännande journalistiken, som Streep särskilt lyfte fram, har här ett uppdrag att beskriva helheter. Det som gör en nyansrik omvärldsbeskrivning till något annat än svartvit propaganda.
Det oförsonliga, det grovt generaliserande, sökandet efter syndabockar präglar diskussioner i så många sammanhang. Där politiska ytterligheter noterar framgångar har det offentliga samtalet ofta förråats och motsättningar förstärkts. Vi ser det även på hemmaplan. Det här skaver mot demokratins anda, där majoriteter utövar makt men förväntas visa minoriteter särskild hänsyn. Med det svartvita som norm blir samhällsdebatten lätt allt mer grov.
Djup oenighet behöver förstås inte formuleras med minsta möjliga bokstäver, debatter handlar om att ta och ge. Men den som vill vårda det demokratiska samtalet behöver göra sitt yttersta för att låta diskussionen handla om sakfrågan och uppfattningen, inte kraftfullt förringa människan som torgför den.
Misstag gör vi alla, i argumentationens hetta. Att självkritiskt öppet erkänna egna övertramp är en alldeles för sällsynt egenskap. På sikt är det nog ändå en möjlig väg att aktivt minska hatmånglarnas, uppviglarnas och de falska nyheternas inflytande i vardagen - till fromma för oss alla.