Två av tre svenskar litar inte på det svenska försvarets förmåga. Opinionsmätningen som presenteras i DN (5/1) understryker det säkerhetsproblem som de folkvalda länge har skjutit framför sig.
För cirka tio år sedan bedömde en majoritet av riksdagen att det stora hotet i vårt närområde var klimatförändringar. Insikterna om ett Putin-styrt, rustande, auktoritärt och konfrontativt Ryssland var otillräckliga. Att erkänna sitt misstag, göra om och rätt är krävande men absolut nödvändigt. Ambitionerna att hålla det svenska försvaret med modern materiel har funnits där. Men närda av drömmar om given fred i vår tid har visionerna underställts en hård diet.
En försvarsförmåga byggs inte enbart på uniformerad kompetens och organisatoriska resurser. Det krävs även en allmän tilltro. Faktorerna hänger ihop. Ett stärkt totalförsvar är till nytta även för mer civila krissituationer. DN-mätningen är alltså ytterst illavarslande.
Tre partier inom Alliansen har i höst allt tydligare talat om hur Sveriges territoriella och samhälleliga skydd är otillräckligt finansierat. I sitt jultal slog Centerledaren Annie Lööf fast att resurserna som andel av BNP måste matcha genomsnittet bland de nordiska länderna – som ett minimikrav. Jan Björklund (L) och Ebba Busch Thor (KD) säger att försvarsuppgörelsen är överspelad, Björklunds parti står inte ens bakom den.
De stora behoven är inte enbart militära. Det krävs även pengar till starkare psykologiskt försvar och ett robust civilt försvar. Förmågan att handfast hålla gränsen måste gå hand i hand med ett modernt skydd mot främmande makts hackerattacker, underminerande propaganda, vilseledning och femtekolonnare.
Den årliga konferensen Folk och försvar står för dörren. 1990-talets drömska avspänningstid är förbi. Regeringen ägnar sig mest åt självberöm för det som är, men verkar inte vilja göra något mer än så före 2021. L, C och KD har i stället tagit täten, nu med Moderaterna som släp. Moderaternas tidigare passivitet och villrådighet försvagade Alliansen. I grevens tid vaknade även M på trettondagen med ett krav på en halv miljard extra redan i vår och ytterligare åtta miljarder till 2021 (DN 6/1). Det är svårt att förstå varför de tog sådan tid, men det är en början. Därmed finns en samsyn inom Alliansen. Resurser måste till i närtid. Förmår regeringen att lyssna?
För Sverigedemokraternas del finns stora frågetecken om vilka främmande krafter som verkar dolt inom dess sfärer. Och Vänsterpartiet lär, utöver sin tunga historiska börda, ha svårt att bejaka de skarpa prioriteringar som måste till.
Omvärldssituationen ger oss inget val. Det krävs omflyttningar och hårda åtstramningar bland de statliga utgifterna. Att helt eller delvis använda sig av beredskapskrediten på 40 miljarder för att finansiera behov i närtid är en möjlighet. Långsiktigt måste statsbudgeten struktureras om för ett totalförsvar som både kostar och levererar betydligt mer än i dag. Med ett Natomedlemskap lär det röra sig om närmare två procent av BNP, utan medlemskap lär finansieringsbehoven vara betydligt större än så.