Medan Centerpartiet sällan missar ett tillfälle att hylla Januariavtalet är stämningen svalare hos Liberalerna. Det gäller framför allt sedan Jan Björklund (L) ersattes av Nyamko Sabuni (L).
Innan hon valdes till partiordförande lovade hon visserligen att ingångna avtal skulle hållas. I alla fall så länge övriga lever upp till sina delar. Samtidigt var det ingen hemlighet att hon och Johan Pehrson, som snabbt utsågs till gruppledare i riksdagen, hellre hade sett en annan lösning.
Därför var det inte särskilt konstigt att Johan Pehrson använde sig av "nödd och tvungen"-retorik när Januariavtalet behandlades under den senaste partiledardebatten, trots att en stor del av det så kallade reformutrymmet i statsbudgeten för 2020 användes för att genomföra Liberalernas hjärtefråga: avskaffad värnskatt. Inte heller att Liberalerna snarare berättar vad de inte är överens med regeringen om än i vilka frågor de tycker lika.
Men det betyder inte att strategin är hållbar.
Ett parti som ingår en överenskommelse med andra partier behöver givetvis inte applådera varje enskild reform. Under alliansåren stod exempelvis L och Kristdemokraterna långt ifrån varandra i familjepolitiken, där vårdnadsbidraget var en KD-produkt som aldrig hade införts om L fått bestämma.
Men det betydde inte att Jan Björklund tog varje tillfälle i akt att kritisera vårdnadsbidraget. Samarbeten handlar om att ge och ta, och att problematisera eller diskutera förbättringar av olika slag är inte samma sak som att alltid rikta lyset mot det som är minst gynnsamt för sammanhållningen.
Ta debattartikeln som Nyamko Sabuni skrev i Svenska Dagbladet i början av året. Där framhölls flera fördelar med Januariavtalet, som att det efter nästan ett decennium av lågt reformtempo nu förbereds liberala reformer, exempelvis på bostads- och arbetsmarknaderna.
Problemet är att hon inte stannar där. I nästa andetag betonas att det finns stora skiljelinjer i centrala frågor mellan S, MP, C och L som gör "att vi riskerar att enbart förhålla oss till vad som en gång överkommits snarare än vad som måste göras". (SvD, 12/1)
Det är rätt hård kritik mot något som man säger att man ska hålla fast vid till 2022 och kommentaren påminner om tongångarna från november förra året. Då frågade Dagens Nyheter vad Sabuni egentligen tycker om Januariavtalet och hon svarade: "Det innehåller mycket bra politik men också mycket ogenomtänkt politik. Det är för mycket av partiernas egna prestigereformer snarare än en sammanhållande berättelse om vad vi ska åstadkomma." (DN, 13/11-2019)
Vidare menade hon att: "Fler väljare hade kanske önskat att den här konstellationen skulle förklara vad den vill med Sverige den här mandatperioden – mer än att man vill hålla borta vissa partier. Det hade också jag önskat."
Svaren är inte bara kritik mot 73-punktsprogrammet – som är betydligt bättre än sitt rykte – utan framför allt ett underkännande av hela regeringsbildningen, som Liberalerna är en bärande del av. Inte minst sedan i somras när liberala tjänstemän tog plats på regeringskansliet, så att partiet skulle kunna flytta fram sina positioner.
I och med det bör Liberalerna lägga tveksamheten bakom sig, sträcka på ryggen och stå för helheten. Väljarna gynnar knappast den som svartmålar programmet man varit med och arbetat fram, godkänt och genomfört.