När Handels ordförande, Susanna Gideonsson, meddelade att hennes fackförbund, till skillnad från Kommunal, kommer att vara kvar i LO-samordningen, inledde hon med citatet: "We are only as strong as we are united, and as weak as we are divided."
Orden kommer inte från Olof Palme eller någon före detta fackpamp, utan från Albus Dumbledore – en fiktiv karaktär i böckerna om Harry Potter. En LO-tjänsteman hängde snabbt på med tweeten: I fortsättningen kommer vi att kalla Svenskt Näringsliv för ”de som inte får nämnas vid namn”.
För att förstå skämtet måste man ha kunskap om två saker. Dels huvuddragen i berättelsen om Harry Potter, där goda häxor och trollkarlar av rädsla ofta benämner den onda trollkarlen Lord Voldemort med ”Han som inte får nämnas vid namn”. Dels hur relationen mellan LO och Svenskt Näringsliv ser ut.
Att uttryck som kräver förkunskaper träffar mitt i prick i vissa sfärer, medan de flyger högt över huvudena i andra, är oundvikligt. Men det gör dem inte mindre relevanta. Som skribenten Isobel Hadley-Kamptz skrev för snart två år sedan är referenser "det enklaste sättet att ge fler lager i en och samma skildring. (...) Det fungerar bara när människor förstår". (Expressen, 19/11-2017)
Det är bland annat därför, för att ha anspelningar som de flesta greppar, diskussionen om att införa en litteraturkanon i skolan ständigt återkommer. Alltså en lista på böcker, pjäser, dikter och sånger som alla inte precis behöver ha läst, sett eller sjungit, men som alla ska känna till och kunna huvuddragen i. Det vill säga ha kunskaper om på ungefär den nivå som krävs om Harry Potter och svensk avtalsrörelse för att förstå LO-tjänstemannens tweet.
Bakgrunden till behovet är att vår gemensamma referensram har krympt, vilket på ett sätt är oundvikligt. När barnens idoler släpper låtar och klipp på Youtube och de yngre har hörlurar och egna paddor, är det lätt att en hel generations populärkulturella referenser går oss andra förbi, eftersom vi inte nås av den utan ansträngning.
Det understryker varför ett av skolans huvuduppdrag bör vara att lägga den gemensamma grunden. Därför ringer det fler varningsklockor när Skolverket tar bort Bibeln som begrepp från förslaget till kursplan i religionskunskap – även om Skolverket försäkrar att Bibeln inte kommer att försvinna ur undervisningen – än när Skolinspektionens granskning visar att tre fjärdedelar av skolorna inte följer kraven på användning av digitala verktyg i matematik och teknik (DN Debatt, 24/10).
Att göra skisser, modeller och simuleringar digitalt går snabbt att lära sig för den med datavana. Tillräckliga kunskaper om bibliska berättelser, skönlitterära verk och historiska personer för att förstå referenser som "David och Goliat", "Pandoras ask" och "Kafkaartad" tar åratal att bygga upp. Dessutom faller det roliga med liknelser och skämtsamma referenser, som LO-tweeten om Svenskt Näringsliv som Voldemort, om de först måste förklaras i flera steg.
Det betyder inte att det är fel att ligga i digitaliseringens framkant. Men regeringens mål måste inte nödvändigtvis vara att "det svenska skolväsendet ska vara ledande i att ta vara på de möjligheter som digitaliseringen av samhället medför".
Inte för att man inte ska ta vara på möjligheter, utan för att vi ofta är mer benägna att se nyttan med och vilja införa det nya, än att förstå nyttan med och vilja värna det gamla. Vad händer exempelvis i ett land där allt fler är religiösa analfabeter, för att använda teologen Joel Halldorfs uttryck? När "de flesta utanför kyrkornas, moskéernas och synagogornas väggar bara [hör] talas om dem när någon i gemenskapen förskingrat pengar, begått sexuella övergrepp eller sprängt en bomb". (Expressen, 7/12-2017)
Svaret är att vi inte vet, och med tanke på att cirka 80 procent av världens befolkning tillhör någon religiös organisation ligger det nära till hands att ta det säkra före det osäkra. Särskilt eftersom de bibliska berättelserna inte är döda. De är mer levande än någonsin och finns överallt. Även i Harry Potter, vilket många har påpekat.
Exempelvis känns historiens slutscen märkligt bekant. Där inser Harry att han ensam måste dö för att befria världen, överlämnar sig till Voldemort, hamnar i gränslandet mellan liv och död, för att sedan återvända till livet.