Talman Andreas Norlén har valt ett på sätt och vis oväntat grepp. Han föreslår Stefan Löfven (S) som ny statsminister utan att fästa särskild vikt vid budgeten. Den frågan lämnas öppen.
Orsaken är att Löfven ännu inte har säkrat stöd för att den budget som hans regering lägger i höst går igenom. Samtidigt har han sagt att regeringen avgår om budgeten faller.
Detta skapar förstås stor osäkerhet. Å andra sidan är det svårt att se vad talmannen hade kunnat göra i stället i detta läge. De partier som gick ihop och fällde regeringen kan inte bilda någon ny. Ledaren för det största partiet av dessa, Ulf Kristersson (M), har meddelat att han inte har något eget regeringsalternativ att gå till omröstning med. Ingen är heller intresserad av en lika lång regeringsbildning som efter valet 2018.
Och det är vad det kokar ner till. Situationen är svår med flera låsta positioner. Dynamiken mellan Miljöpartiet, Centern och Vänsterpartiet är besvärlig. Men det är detta som det finns att spela med. Det är det här regeringsalternativet som är mest realistiskt.
När allt kommer omkring har det bara gått två veckor sedan regeringen röstades ner och det är fem månader till riksdagens slutvotering om budgeten. Mycket hinner hända på den tiden.
Men först gäller det att klara statsministeromröstningen. Mycket fokus i rapporteringen har legat på den avhoppade vänsterpartisten Amineh Kakabaveh. Men det borde inte hänga på henne. Stefan Löfven har möjligheter att få färre röster mot sig än 174.
Egentligen borde hela L-riksdagsgruppen trycka på gul knapp och släppa fram Stefan Löfven, då partiet saknar alternativa statsministerkandidater som riksdagen kan släppa fram. Men eftersom Nyamko Sabuni har bestämt sig för att posera som borgerligare är borgerligast, bör de ledamöter som inte håller med henne följa sitt samvete.
Det är nu inte tal om att bryta mot partilinjen. Den har Nyamko Sabuni sedan länge ersatt med en egen linje som inte är förankrad i några linjebeslut i partiet. Hon och hennes partiledning har steg för steg flyttat L närmare ett regelrätt samarbete med SD. De reservationer som Sabuni har lagt in har mest syftat till att bryta ner det partiinterna motståndet. När det gjorts har reservationerna övergetts.
Partiledarens besked att L inte har några spärrar avseende samarbetsformer med SD går direkt mot partirådets beslut i mars. Sabunis tilltag att bara timmar efter misstroendeomröstningen förklara januarisamarbetet dött saknar också stöd i partidokument.
Det tillsammans med Sabunis andra egenmäktigheter – som att strunta i vad partiprogrammet säger om flyktingpolitiken – bör befria kritiska L-ledamöter från deras lojalitetsband med henne.