Det bör styrelsen i Sörmlands sparbank tänka mer på. Banken, som verkar i bland annat Katrineholm, Vingåker och Flen, har visserligen klarat sig genom tidigare missförhållanden utan att tappa sin finansiella stadga. Avgörande för att förtroendet skulle finnas kvar var ett genomgripande personskifte i ledningen, och att styrelseledamöter vägrades ansvarsfrihet.
De större ekonomiska följderna visades upp i bokslutet för 2016, efter en granskning av Finansinspektionen. Dramatiken som började våren 2016 hade gett exceptionella kostnader på omkring en kvarts miljard . Av dessa väntades 100 miljoner avse åtgärdande av brister, fortsatta utredningar och juridiska tvister.Det var allvarligt, men banken var med ny ledning ändå i tillräckligt skick för att tiden som egen sparbank inte skulle ta slut. Privat- och företagskunder kunde ha kvar sina affärer där.
Det tar ett tag innan alla följder är genomarbetade och juridiska tvister avslutats med förlikning – eller i rättssalar. Det har i alla fall klarnat att en uppgörelse med förre direktören Joacim Lindgren bland annat innehöll att han inte fick avgångsvederlag och skulle återbetala ett okänt belopp. Betalningen har skett, som framgick i måndagens nyhetsartikel. Att den avsåg sådant som viner, tobaksvaror och elektronikvaror har tidningen också rapporterat.
Huvudstyrelsens ordförande Birgitta Johansson Hedberg vill inte svara på hur mycket pengar det handlat om. Där dras en gräns för öppenheten. Det är inte ovanligt att förlikningsavtal har klausuler som syftar till att undanhålla obekväm information. Sådana mörkläggningsavtal kan i många sammanhang vara värda kritik.
Om styrelseordförandens tystnad verkligen beror på en sådan avtalsklausul är en annan sak. Men i en sparbank borde synen på öppenhet vara en annan. Det handlar inte om den sekretess om kunduppgifter som alla banker har. Inte heller om vanliga personalärenden, där arbetsgivare i alla sektorer är diskreta.
För styrelsens och den verkställande ledningens förhållanden behövs större öppenhet. Det kan sägas även om affärsbanker. Men i synnerhet sparbanker där ledningen utses lokalt, av kommunalt valda huvudmän.
Beloppet är säkert för litet för att märkbart inverka på bankens soliditet. Det är inte detta det gäller, utan förtroendet.
Kommunerna lyder under grundlagsfäst offentlighetsprincip. Den överförs visserligen inte till en sparbank, bara för att huvudmännen – som tillsätter styrelse och ledning – har sina mandat, direkt eller indirekt, från kommunal sektor.
Men i en sparbank behövs insikt om var bankrörelsen har sina rötter. Det går inte att ha en annan värdeskala än den kommunala, vad gäller öppen information om det som gäller styrelse, ledning och huvudmännen själva.
Även ledsamma, besvärande upplysningar hör då hemma i offentlighetens ljus.