Ledare: Lööf ska inte ha ovett

För den parlamentariska demokratins vänner och försvarare är det däremot viktigt att vårda demokratins möjligheter att fungera – även då riksdagsval gett ett läge då en minoritetsregering har ansvaret. De som fäller en regering, i en stor sakfråga, i en budgetomröstning eller med en misstroendeförklaring behöver också ha en hållbar uppfattning om vilken regering det ska bli i stället.

Ända sedan nya Regeringsformens tillkomst, då misstroendeomröstning skrevs in i grundlag, har alla seriösa partier, fram till nyligen, varit ytterst restriktiva med att ens antyda angrepp mot regeringen genom misstroendeyrkande mot enskilda statsråd. Det har inte berott på bristande vilja att opponera. Däremot på ansvarstagande för att parlamentarismen ska kunna bära upp en regeringsmakt även i besvärliga lägen. Man har haft insikt om faran i att med kortsiktigt taktikspel undergräva budgetordningen, eller använda misstroendeinstitutet för att gallra i minoritetsregeringar. Sådana metoder kan bidra till att alla regeringar som i praktiken kan bildas blir underminerade av tillfälliga nejallianser, utan gemensam politisk hållning.

Hotet om misstroendeförklaring mot försvarsministern var ett felsteg. En bidragande orsak kan ha varit att man förhastade sig då rubrikerna var som störst om Transportstyrelsen – innan det visade sig hur olika statssekreterare rört till regeringskansliets handläggning, medan försvarsministern själv inte vållade något av det som gick allvarligt fel. När C och L i slutändan förklarade att de inte ville vara med om avsättningen av Peter Hultqvist kan med skäl endast invändas att de borde ha sagt stopp tidigare – och varit tydliga med fler av de goda skälen.

Om det stämmer att Annie Lööf (C) var mest bestämd förtjänar hon beröm för detta. Detsamma gäller att hon uppges ha hänvisat till det olyckliga i att sätta igång en ovana där minoritetsregeringars statsråd avsätts ett och ett i ett partitaktiskt spel. Något verkligt olustigt var de viskningsattacker mot Lööf som följde, där personer i andra partier fick både radion och Aftonbladet att sprida en insinuation att hon skulle ha stoppat fällningen av Hultqvist av något slags personlig omsorg om sitt eget skinn, ifall hon på nytt skulle bli minister.

Det handlar ju helt enkelt om den omsorg alla i de seriösa partierna borde ha om den parlamentariska ordningen, och om att denna ska kunna fungera även i tider med minoritetsregeringar. Då behöver oppositionspartier ha eftertanke nog att låta bli onödiga svinhugg, som kan gå igen den dag de själva bär regerandets bördor.

Annie Lööf själv betecknade det som hände som ett fall av "smutskastning i den högre skolan". Ja, och de anonyma angreppen mot henne säger också åtskilligt om hur djupt infekterade relationer mellan de tidigare regeringspartierna blivit. Upphovet är att först KD och sedan M övergav den grundhållning som var förutsättningen för regeringen Reinfeldt.

Den politik för ekonomi, arbetsmarknad och välfärdsfrågor som alliansregeringen gick in för efter 2006 ligger i huvudsak inte så långt från det slags sanerings- och reformpolitik som fördes under statsministrarna Carlsson och Persson (S), ofta med liberalt och annat borgerligt stöd. Allianspolitik kan inte föras med stöd av SD, som förutom att ha en populistisk utgifts- och bidragspolitik även är fientliga till det öppna samhällets värderingar – och ideologiskt lierade med den radikala ytterhögern på kontinenten.