Den som står utanför har inget inflytande. Det är vad det kokar ner till i utformningen av nya regler på arbetsmarknaden.
Det gäller det som har kallats Las-uppgörelsen. Benämningen är inte helt rättvisande. Reglerna för anställning och uppsägning är en viktig del i det som fackliga- och arbetsgivarorganisationer samt regeringen och Centern arbetar fram. Men det handlar även om möjligheter till omställning och vidareutbildning.
Allt detta hänger ihop och helheten är större än summan av delarna, varav en – turordningsreglerna vid arbetsbrist – har fått en politisk symbolik som inte motsvarar dess substans.
De större frågorna är andra: Hur kan medarbetare lära sig nya saker för att möta kraven som kommer med teknikomställningen och den ökade konkurrensen från utlandet? Hur ska anställda som inte längre känner sig motiverade på arbetet, men har många yrkesår kvar, återfå arbetslusten? Hur kan personer som inte fungerar på arbetsplatsen skiljas från jobbet och vart ska de sedan ta vägen?
Arbetsmarknaden har hanterat detta allteftersom. Olika avtalsområden har förhandlat sig till olika omställningslösningar, varav flera har varit framgångsrika. Men behoven är större än vad parterna mäktar med. Framför allt behöver det avsättas mer pengar till vidareutbildning utan att gröpa ur löneutrymmet.
Reglerna för anställning har mjukats upp genom att arbetsgivare vänt sig till bemanningsföretag, använt sig av visstidsanställningar eller periodvis dragit ner sysselsättningsgraden – det som kallas hyvling. Det har skapat flexibilitet men ibland på bekostnad av trygghet för de anställda, särskilt i vissa branscher. Det är det här som LO:s ordförande Susanna Gideonsson har kallat en schweizerost.
Kritiker till de nya anställningsreglerna hävdar att de har en lutning till arbetsgivarnas fördel. Det är fel. Visserligen blir det lättare att säga upp folk när det inte råder arbetsbrist. Å andra sidan blir sådant som var oreglerat och lösligt nu reglerat och uppstramat. Det gäller visstidsanställningarna och hyvlingen, där man skärper tidsgränser för övergång till fast anställning respektive hindrar arbetsgivaren att dra ner arbetstiden från en dag till en annan.
De sista två delarna kom på plats tack vare att IF Metall och Kommunal gick in i förhandlingarna och undertecknade överenskommelsen. Den breda uppgörelsen är i sin tur en förutsättning för att staten ska skjuta till pengar till omställning och vidareutbildning.
Det är så det fungerar. Man påverkar genom att vara med, vilket är den slutsats som LO-styrelsen slutligen drog. När centralorganisationen blir avtalspart kan även de medlemsförbund som inte ansluter till huvudavtalet få ett omställningsskydd. Det är också en förutsättning för att de ska ha inflytande över delar av övrigt innehåll.
LO-styrelsens beslut placerar nu Vänsterpartiet i bakvatten. Nooshi Dadgostar (V) krävde nyligen, påhejad av vissa sabotörer till höger, att de planerade lagändringarna skulle skjutas upp till efter valet. Nu står det ännu mer klart att större delen av den organiserade arbetsmarknaden inte är intresserad av det.