Lärarutbildningen behandlas främst när det gäller den pedagogiska delen. Däremot glider man förbi en riktigt känslig fråga. Universiteten håller i en del ämnen inte måttet med kunskapskrav och kvalitet. Om läraryrkenas konkurrenskraft lönemässigt tillförs inte heller mycket nytt. Att avtalsparterna i kommunal sektor devalverade lärarjobbet har sedan några år angripits okonventionellt med statliga pengar till lönepåslag och till förstelärartjänster. Men problemet att bända loss skolan från det kommunala avtalsområdet har kommissionen inte uppfattat som en del av uppdraget.
Till dem som ser slutbetänkandet som en besvikelse hör förre utbildningsministern Jan Björklund (L). En del saker som är i hans anda har också hänvisas till fortsatt, osäker utredning: Dels skärpta antagningskrav till lärarutbildning, dels att samla hela eller delar av den till ett mindre antal högskolor med höjda krav. Båda dessa tankar kan väntas möta segt motstånd regionalt och i högskoleväsendet, särskilt då utbildningens lokalisering skulle ändras.
Men kommissionen kan också tas emot med en del lättnad. Då det före 2014 började talas om denna "kommission" som sättet att lägga om kursen lät det som att den kunde bli ett redskap för de pedagogiska falanger som hade drivit på och förstärkt kunskapsskolans nedmontering. Nuvarande statsrådet Gustav Fridolin (MP) talade om att ge makten till "professionen" och "vetenskapen", och det föreföll vara kodord för det slags universitetspedagogik som förvärrade 1990-talets skolpolitiska missgrepp.
Men så har det inte gått. Först blev Skolverkets generaldirektör Anna Ekström ordförande. I ett viktigt delbetänkande våren 2016 skingrade hon flera av de värre farhågorna. Senare har hon blivit statsråd (S) – i realiteten den tunga ministern i utbildningsdepartementet. Gustav Fridolins betydelse har dunstat bort.
Huvudlinjen är nu, även om det inte sägs så högt, att dels utgå från och bevara de reformer Jan Björklund drev igenom för knappt tio år sedan, dels ta itu med några följder av 90-talspolitiken där detförut var sådana låsningar att det var rätt omöjligt med större grepp uppifrån. Dit hör ansvarsfördelningen stat-kommun och lokal resursfördelning mellan skolor. Statsbidrag i "påse" med obetydlig styrande effekt har samverkat med boendesegregationen och förvärrat bristerna i skolans likvärdighet.
Mer konflikt med kommunalt självstyre kan inte undvikas. Vill man inte ta hela steget, och förstatliga lärarkåren eller hela skolorganisationen, blir det i stället mer styrande statsbidrag efter socioekonomiska index, en kraftfull regional närvaro av statlig skolmyndighet samt mer regler för skolval och antagning.
Det är inte tal om att upphäva skolvalet, däremot om att göra det obligatoriskt, luckra upp närhetsprincipen, samt hindra att kö ända från födseln blir ett knep för att begränsa den sociala rörligheten. Lottning kan, föreslås det, användas om det finns för många sökande.
Denna lottning verkar bli den fråga som kritiker vill ha som slagträ för att kunna förenkla och slippa mer obekväma diskussioner. Men den är inte huvudfrågan. Tanken är inte heller orimlig.
Statens nuvarande regler har visat sig otillräckliga för att motverka allvarliga sociala skillnader i skolkvalitet. Vid sidan av det som försvagat lärarrekryteringen är nu denna sociala uppsplittring av skolan det främsta hotet mot de reformer för kunskap i skolan som skedde för knappt tio år sedan.