Ledare: Macrons omval är en lättnad – inte en seger

Emmanuel Macron kommer att vara fransk president i fem år till. Många kan andas ut. Marine Le Pen hade varit en katastrof för Frankrike och Europa.

En högerextremist och Moskva-lakej i ledningen av ett stort europeiskt land är alltid fel. Men det hade varit särskilt förödande nu när Europa har att hantera den största säkerhetspolitiska krisen sedan andra världskriget – och med Ryssland som angripare.

Macrons valseger är dock bara en lättnad och inte mer. Den större bilden är dyster. Det har nu inte bara att göra med att Le Pen denna gång tog hem en större andel av rösterna i andra valomgången – 41 mot 34 procent 2017. Den franska politiken har dragit än mer ut mot båda ytterkanterna.

Den anständiga högern och vänstern har i presidentvalet närmast försvunnit. De vänster- och högerradikala presidentkandidaterna samlade tillsammans mer än hälften av rösterna i första valomgången. De är samtliga putinister av olika grad, motståndare till EU och ekonomiska populister. Le Pen och Eric Zemmour, som fick sju procent, är därtill extremnationalister och islamofober.

Denna radikalisering av politiken har gett Emmanuel Macron och hans parti ett utrymme i mitten. Men det är en smal framgångsväg som är möjlig enbart tack vare valsystemet och fiendens-fiende-logik.

Därutöver har Macron varit tvungen att anpassa sig till sina motståndares politik. Det yttrade sig nu främst i inställningen till den ryska invasionen av Ukraina. Han använde aldrig Frankrikes ordförandeskap i EU:s ministerråd till att forma en stark gemensam europeisk linje gentemot Ryssland. I stället lade Macron värdefull tid på meningslöst prat med Vladimir Putin. Han lyfte in i det sista fram Minskavtalet – Rysslands metod att kontrollera Ukraina – som ett sätt att undvika krig, även när den ukrainska regeringen stängt den dörren.

Först när Macron kände sig tryggare i valrörelsen höjde han tonen mot Le Pen, som tagit emot pengar av Putins regim, och beslutade om leveranser av tunga vapen till den ukrainska armén. Möjligen kommer presidenten att stärka den linjen, nu när han blivit vald till sin andra och sista mandatperiod och efter parlamentsvalet i juni, lite beroende på hur det går där. Men Macrons vinglande i vintras visar djupet av putinism och antidemokrati i fransk politik som påverkar hela det politiska fältet.

Och det stora problemet kan uppstå när Macron är borta. Om ingen kliver in i utrymmet i mitten och vidgar det, kan hans parti En Marche mycket väl kollapsa, och Le Pen och vänsterradikalen Jean-Luc Mélenchon eller deras motsvarigheter stå mot varandra i en andra valomgång i presidentvalet.

Både mitteninriktade socialister och moderata konservativa kan komma att återhämta sig på fem år. Men det kan också bli så att den kraft som kliver in i mitten inte kommer att, likt Macrons rörelse, vara reforminriktad och liberalt dominerad utan bli en populistisk hybrid av ytterståndpunkter.

Mycket hänger på hur väl Macron lyckas under sina återstående fem år, inrikes men också utrikespolitiskt, och det beror även hur uppslutningen kring en konstruktiv politik blir i den större EU-kretsen.