När Turkiet meddelade att landet tänkte öppna gränsen mot EU för människor på flykt, var det många i Sverige som reagerade med reptilhjärnan: Stäng nationsgränsen! Det var tydligt att situationen framför allt handlade om "oss", inte om dem som flyr.
Vidare sändes det ut kraftfulla signaler om att 2015 inte ska upprepas, men det finns redan en hel del som skiljer då från nu. Dock ur en helt annan aspekt än det som avses.
Som journalisten och författaren Annah Björk skrev för snart en vecka sedan, möttes flyktingar av volontärer med filtar och juice på Lesbos stränder när de anlände 2015 och 2016 (SvD, 3/3).
I dag blir hjälparbetare och läkare bortjagade och trakasserade. Kustbevakningen slår asylsökande och skjuter i vattnet kring flyktingarnas gummibåtar.
Björk är långt ifrån ensam om att vittna om misär och brutalitet. Om döda människor, skjutningar och tårgas.
Män, kvinnor och barn som skriker av skräck och förvägras rätten att söka asyl i Europa, eftersom Grekland har bestämt sig för att inte ta emot asylansökningar, vilket fått kritik av FN:s flyktingorgan UNHCR.
Därför är det glädjande att den övergripande retoriken i Sverige under de senaste dagarna har svängt en aning. Inte så att Sverige har börjat förbereda sig på att ta emot fler asylsökande eller gått ut och fördömt behandlingen av människor vid gränsen eller i det grekiska flyktinglägret.
Däremot finns huvudpersonerna – alltså människorna som flyr – omnämnda i kommentarerna. Och då inte bara som ett problem som ska stängas ute, utan med medkänsla som visar att de humanitära aspekterna på flyktingfrågan inte är helt bortglömda, även om de är ganska bortträngda.
För oavsett vilken migrationspolitik man anser att Sverige bör ha, får desperata människors verklighet och varför den ser ut som den gör, aldrig hamna i skymundan.
Som skribenten Andreas Johansson Heinö skrev i Borås Tidning några veckor innan Turkiet bröt sitt avtal med EU, finns det inte ett enda giltigt skäl att glömma bort orsakerna till flyktingströmmarna (16/2). Vidare slår han fast att den nationalism som just nu vinner mark är en idé som ytterst vädjar till människans sämsta instinkter. Det vill säga, att prioritera sin egen grupp och inte känna empati för de andra.
Den sortens nationella egoism bör seriösa svenska partier och politiker hålla sig för goda för. I stället vinner alla på om ingen förenklar situationen eller fördummar debatten, utan i stället förklarar vilka avvägningar som gjorts och varför man landat i en viss slutsats.
Det räcker inte att säga att vi inte ska tillbaka till 2015.