Går det att ha rätt och fel samtidigt? Det gör det – särskilt i politiken. I en debattartikel i Svenska Dagbladet (6/5) skriver utbildningsminister Mats Persson (L) och skolminister Lotta Edholm (L) om att lärarutbildningen måste göras om. Den måste handla ”mindre om abstrakt teori och mer om hur barns inlärning och skolans vardag faktiskt ser ut.”
För den som har läst Tidöavtalet är innehållet i debattartikeln ingen nyhet. Reformeringen av lärarutbildningen är en av punkterna i avtalet. En annan punkt utlovar att socionomutbildningen ska göras om. Kriminalitet bland ungdomar ska bli ett obligatoriskt utbildningsmoment.
Att utbildningar görs om och reformeras är naturligt. Frågan är dock hur denna process ska gå till?
I en debattartikel i Dagens Nyheter (28/10) konstaterar Sanna Wolk, förbundsordförande för Sveriges universitetslärare och forskare (SULF) att förbundet länge och starkt ”ifrågasatt dagens system med politisk styrning av den högre utbildningen”. Hon varnar för Tidöavtalets detaljerade skrivningar om utbildningars innehåll.
Wolk får medhåll av utbildningsföreträdare och professorer vid samtliga 19 lärosäten som utbildar socionomer. I en debattartikel i Svenska Dagbladet (5/11) kritiserar även de den politiska detaljstyrning av utbildningarna som Tidöavtalet ger uttryck för. Den saknar, så vitt de känner till, motsvarigheter inom den akademiska världen – såväl nationellt som internationellt.
Det här är varningssignaler att ta på allvar. Den akademiska friheten är värd att skydda från klåfingriga politiker. Att det är den liberala utbildningsministern Mats Persson som driver på den här utvecklingen gör inte saken bättre. Han, som disputerat i ekonomisk historia, borde veta bättre.
Samtidigt är det lätt att se vad som lockar politikerna att peta i utbildningarna. Lärar-, socionom- och sjuksköterskeutbildningen har exempelvis återkommande kritiserats för att inte ge studenterna de kunskaper de behöver. Framför allt handlar kritiken om att utbildningarna blivit för teoretiska för yrken där man behöver många praktiska kunskaper för att kunna känna sig trygg i sin yrkesutövning.
För socionom- och sjuksköterskeutbildningarna understryks därför ofta behovet av mer praktik under utbildningarna. Så kallad verksamhetsförlagd utbildning (VFU) förbereder studenterna på den verklighet som möter dem efter examen. Men att få till bra praktikplatser är inte alltid lätt när flertalet av de äldre erfarna medarbetarna – de som fungerar bäst som handledare – har valt andra arbetsplatser.
Så vad är lösningen?
Att det genom politiska initiativ och styrning tillkommer fler detaljerade examensmål har inte lett till bättre utbildningar. Tvärtom, har de varken gjort politiker eller lärosätena nöjda. Sanna Wolk konstaterar till exempel att den kritiserade lärarutbildningen har fått flest detaljerade politiskt styrda mål. Det finns så många mål, konstaterar hon, att lärosätenas rådighet över utbildningarna är kraftigt begränsade.
För att kunna förbättra studenternas praktiska färdigheter framförs ofta två lösningar: Att utbildningarna förlängs eller att motsvarigheten till läkarnas AT-tjänstgöring införs. Det vill säga att den teoretiska grundutbildningen kompletteras med en verksamhetsförlagd tjänstgöring, där man kan tillgodogöra sig de praktiska erfarenheter som krävs för yrket.
Ingen av dessa lösningar är särskilt realistisk. Det är dels en fråga om kostnad, längre utbildningar är dyrare att genomföra både för lärosätena och studenterna som måste öka på sina studielån. Dels att det inte ens i dag finns tillräckligt många kvalificerade handledare för de kortare praktikperioderna. Det lär, precis som för läkarna bli brist på platser.
Från akademiskt håll framhålls vikten av de teoretiska kunskaperna. Konstigt vore det annars. Men teori och praktik måste kunna samsas på ett bättre sätt på utbildningarna än vad de gör i dag.
Studenterna måste erbjudas utbildningar som både ger dem tillräcklig teoretisk kunskap och de praktiska verktyg som krävs för att hantera arbetets olika aspekter.
Att många nyexaminerade lärare, socionomer och sjuksköterskor i dag beskriver hur otrygga och otillräckligt förberedda de känner sig när de tar sina första steg in i klassrummet, på socialkontoret eller på vårdavdelningen är ett underbetyg för både politiken och akademin.
Mer politisk detaljstyrning av utbildningarnas innehåll är inte rätt väg att gå. Men akademin måste samtidigt vara beredda att släppa in mer kvalitetssäkrad VFU på dessa utbildningar.