Av mandatperiodens fyra år har två helt präglats av pandemin, och verkningarna är inte slut. Till det ska hänsyn tas, om sörmländsk politik på regionnivå, och sjukvårdens prestationer under perioden, ska kunna bedömas rättvist.
Efter omständigheterna har det gått ganska bra. Särskilt vissa delar av sjukvården och deras personal har ansträngts svårt av pandemin. Det finns en del att ta igen. I regionpolitiken har inte allt man önskat göra kunnat påbörjas.
Både medicinskt och ekonomiskt kunde det ha gått mycket sämre. Men trots påfrestningarna har regionen gått in i valåret med ett mer än godkänt bokslut för 2021. Sjukvård och övriga verksamheter gick med underskott, men inte värre än några tiotal miljoner kronor.
Riksdag och regering gick, i den delen under stor partipolitisk enighet, in för att med statliga pengar skydda regionernas sjukvård från stora, svårförutsebara merkostnader. Det har i stora drag fungerat. Det var därför regionen och dess sjukvård kom så pass finansiellt helskinnade genom det största medicinska kristillbudet på många årtionden.
Som flera andra fick Region Sörmland stort överskott i finansförvaltningen 2021. Men sådant vänds snabbt i sin motsats, och är inget att bygga ökningar av löpande utgifter på. Ganska säkert är att de närmaste åren blir ekonomiskt mer kärva. Fler multisjuka äldre blir också följden av hur befolkningens åldersfördelning ändras.
Valperioden som snart slutar inleddes under en budget för 2018, godkänd efter förslag från tidigare majoritet av S, C, L och MP. Det mest betydelsefulla som kom med från den tidigare perioden är de stora investeringarna som pågått i framför allt i moderniseringar av sjukhusen. Det har ökat lånebördan, men med låga räntor. Ett bättre läge för framtida verksamhet har åstadkommits.
Valet 2018 gav ännu en ny majoritetskonstellation, efter att flera andra, och växlande sådana, förekommit i dåvarande sörmländska landstinget. Liberaler och miljöpartister ersattes, i koalition med socialdemokrater och centerpartister, av personaldominerade Vård för Pengarna – med merparten om än inte hela väljarstödet i Nyköping och dess grannkommuner.
Betydelsen ser i efterhand inte så värst stor ut. Men det har inte heller gått dåligt för att just dessa tre partier utgjort majoritet. Det mest slående är hur Vård för Pengarnas vidlyftiga paroller om att flytta pengar till sjukvården från administration, från folkvaldas antal och från övriga verksamheter upplösts i tunna molnslöjor vid direktkontakt med verkligheten.
På oppositionssidan sker ett personskifte i ledningen för Moderaternas grupp i regionen. Detta, och tonläget i det nya program de regionalt har för sjukvården, skulle kunna tala för ökade samarbetsmöjligheter, gentemot såväl Socialdemokraterna som Vård för Pengarna.
De vidlyftiga tankar på försålda sjukhus och drastiska omorganisationer som regionstyrelsens ordförande Monica Johansson (S) kritiserat verkar, vad M beträffar, finnas på någon annan nivå än i denna region. Däremot har det i en rad partier blivit en betydande skillnad gentemot den radikala centraliseringslinje som drivs från KD-ledningen, fast kanske inte under så enhällig entusiasm från KD på regionnivå.