Sveriges lagstiftning blir aldrig färdig. På senare år har exempelvis förbud mot medlemskap i terrororganisationer, höjda straff för gängkriminella och rätt till aktiv dödshjälp diskuterats. Den sortens levande debatt är en av grundbultarna i en demokrati, där det hela tiden lappas, lagas, läggs till och dras ifrån i lagstiftningen.

Migrationspolitiken är inte ett undantag. Inget regelverk på migrationsområdet kommer att gälla för alltid. Antingen för att verkligheten kräver en justering eller för att en ny politisk majoritet vill se reformer.

Det är värt att ha i bakhuvudet när migrationskommittén, med representanter från alla riksdagspartier, träffades för sitt första riktiga arbetsmöte tidigare i veckan. På bordet fanns enligt TT ett 20-tal olika punkter som går i helt olika riktningar, och med tanke på hur långt ifrån varandra flera av partierna står kommer diskussionen om migrationspolitikens utformning troligtvis att leva vidare även efter att kommittén har avslutat sitt arbete nästa år.

Exempelvis vill Sverigedemokraterna satsa på ökad återvandring. På frågan om vad som är viktigast att få igenom i förhandlingarna svarade Jimmie Åkesson (SD) "mindre invandring". Moderaterna tänker sig ett tak – eller volymmål – för antalet som beviljas asyl i Sverige och säger blankt nej till varje reform som de tror kan öka antalet nyanlända.

Samtidigt har S, MP, C och L, inom ramen för januariavtalet, enats om att alternativt skyddsbehövande återigen ska ha rätt till familjeåterförening. Centerpartiet meddelade i måndags att de vill ha fler lagliga vägar hit. V och MP föreslår en amnesti eller motsvarande för de ensamkommande ungdomarna som fick stanna genom den så kallade gymnasielagen. Och när Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni uttalade sig om ett asyltak sade hon att man inte kan "sätta en nivå på en rättighetslag. Alla har rätt att ansöka". 

Därför är det ur en aspekt bra att migrationskommitténs uppdrag är rätt begränsat. Ska huvudregeln vara permanenta eller tillfälliga uppehållstillstånd? Ska en ny humanitär grund för uppehållstillstånd införas? Samt vilka krav ska gälla för och vid anhöriginvandring?

Svaren bör vara att permanenta uppehållstillstånd är att föredra och att föräldrar och barn ska få återförenas. Personer som vet att de får stanna kan börja planera sin framtid på ett sätt som de som hela tiden omprövas inte kan. Då ökar incitamenten att lära sig språket och bli en del av samhället, vilket i sin tur är jobbigt för den som inte får bo med sin familj.

Vidare är det svårt att ha en human migrationspolitik utan en humanitär skyddsgrund, som kan användas som ventil vid särskilt ömmande fall. Ett aktuellt exempel är de ensamkommande ungdomarna, som har varit här sedan 2015 och som kommer att studera i Sverige i ytterligare flera terminer. Oavsett vad man anser om den så kallade gymnasielagen, inser de flesta att det vore inhumant att om några år kasta ut 20-23-åringar, som kanske har levt en tredjedel av sina liv i Sverige, till ett land som många aldrig ens har besökt.

Med en ny skyddsgrund undviks det scenariot utan amnesti. Det räcker med en migrationspolitik som håller ihop.