Det misslyckade väpnade maktövertagandet i Turkiet kan leda till många olyckor. Och ännu mer illa hade det kunnat gå om kuppen lyckats. Det hade kunnat bli brutal diktatur som i Egypten och ännu ett inbördeskrig, förutom det som Erdoganstyret redan ställt till med mot kurderna i de östliga provinserna.
Kuppen var av allt att döma ingen liten isolerad aktion. Men den splittrade militären. Det blev en blodig natt av inbördes strider och annan dramatik, innan Erdogans styre på lördagen hade klarat sig.
Alla de parlamentariska partierna hade tillräckligt med vett för att ta avstånd från kuppmakarna. Det var också tydligt att Turkiets Natoallierade i USA och EU ställde sig avvisande, och höll på demokratisk ordning och lagligt styre.
Hade kuppen lyckats hade den hållningen säkert börjat svikta. De allierade i väst hade hamnat i ett förvärrat dilemma. Vid tidigare kupper i Turkiet, som den 1980, fick Turkiet stanna i allianssystemet gentemot Sovjet och man försökte sedan få en återgång till civilt styre. Detta efterlämnade de antidemokratiska inslag i den turkiska författningen som gav militären en roll som överrock och en icke-parlamentarisk maktfaktor.
Först under Erdoganstyrets tidigare år, då kursen var en annan än på senare tid, kunde dessa kvarlevor av militärmakt avvecklas som ett led i ett närmande till EU.
Men de senaste åren har det åter svängt åt fel håll. Erdogans styre har blivit allt mer auktoritärt. Yttrandefriheten har angripits allt mer, och Erdogan siktar uppenbarligen på ett presidentstyre där de demokratiska, parlamentariska formerna urholkas till ett tämligen tunt skal.
Statsmakten blir sådan att den kväser opposition, likriktar eller tystar medier och starkt försvårar för demokratiska oppositionspartier.
Risken är nu uppenbar. Den allt mer auktoritäre Erdogan har mer lierat sig med högerinriktade turknationalister och delar av militären, inte minst i en blodig politik mot kurderna. Han kommer att försöka göra den misslyckade kuppen till ett trumfkort och genomdriva ännu mer av ett till envälde tenderande presidentstyre.
Dilemmat för EU-länderna och i viss mån även USA finns redan, och det har tagit sig uttryck i det skamliga och troligen inte så hållfasta flyktingavtalet. Genom Turkiets läge på kartan och dess nyckelroll i närheten av Mellanöstern kan problemet bara förvärras.
Det kan vara ännu mer farligt och kontraproduktivt att stryka ett styre som Erdogans medhårs när makten, så som redan sker, används för att tysta tidningar eller ställa dem under de styrandes kontroll. Ett fortsatt inbördeskrig mot kurder och en enpartikontroll över rättsväsende och resurser som försvårar oppositionspolitik är en väg djupare ner i fördärvet.
Utvägen ur detta kan inte vara kupper och militärdiktatur. Turkiet behöver en opposition som lär sig att samlas kring konstruktivt och fredligt byggande av koalitioner och väljarstöd, så att makt kan växlas fram och tillbaka efter val, och inte efter kupp.
Än är det inte för sent, även om det på några få år har mörknat mycket.