Den började med att partiet för första gången tvingades sparka ett statsråd, efter att bostadsminister Mehmet Kaplan (MP) ertappats med för många extremistkontakter och tvivelaktiga uttalanden. Hans siffror förbättrades inte precis av hälsningen att granskningen var ”låg journalistik” eller av att pressekreteraren jämställde Kaplans dinerande med den högerextrema gruppen Grå vargarna, med att kungen kan sitta vid samma bord som Bert Karlsson.
Nu verkar inget av detta spela någon roll för Miljöpartiet. Språkrören Gustav Fridolin och Åsa Romson ägnade måndagen åt att strössla lovord över Kaplan och framställde det som om dilemmat inte var agerandet i sig, utan bilden av MP-toppen, och lyckades därmed med konststycket att både kicka en minister och ha problemet kvar.
Lite vid sidan av meddelade plötsligt Vattenfall att bolaget tänker sälja sin omstridda brunkolsverksamhet i Tyskland. En affär som regeringen först måste godkänna – vilket den kommer att göra – trots att MP:s senaste partikongress pressade språkrören att stå fast vid kravet på att stoppa affären och Fridolin ägnade valrörelsen åt att vifta med en kolbit.
Efter en sådan dag skulle många ligga sömnlösa, något som kan vara förklaringen till att tisdagen gick snett redan från början. När Romson kommenterade Kaplans avgång i SVT:s morgonsändning, kallade hon terrorattackerna den 11 september 2001 för ”olyckorna”.
Det är egentligen ingenting att bråka om. Alla kan tappa ord.
Som Ekots inrikespolitiske kommentator Tomas Ramberg uttryckte saken blir en ond cirkel lätt självgående, bland annat eftersom stressen och pressen ofta leder till att fler gör misstag och säger dumheter. Dock blir acceptansen för klavertramp allt mindre ju fler man gör, och Romson fyllde sin kvot när hon i en partiledardebatt för snart ett år sedan jämförde flyktingkatastroferna på Medelhavet med Auschwitz.
Här någonstans fick TV4 för sig att intervjua Yasri Khan, då ansedd som ett stjärnskott inom MP och nominerad till partistyrelsen, som överraskade den kvinnliga reportern med att vägra att ta henne i hand. Om Khan hade företrätt ett mer konservativt parti, eller åtminstone hade kunnat förklara sitt agerande på ett begripligt sätt, hade det inte behövt bli en stor grej. Men nu representerade han Miljöpartiet, ett progressivt parti med jämställdhet och rivandet av patriarkala strukturer som honnörsord. Ett parti vars kvinnliga väljare förväntar sig likvärdig behandling.
Så blev det onsdag och Khan avgick. Om detta skulle det pratas i Aktuellt, vars programledare hade kontakt med Eskilstunapolitikern Magnus Johansson, då MP:s planeringschef och tillfälliga presskontakt, som precis som många andra till varje pris verkar vilja skydda Kaplan.
Enligt SVT erbjöd sig Johansson att fixa flera tunga namn som var kritiska till Khan, på villkor att Aktuellt inte tog upp det avgångna statsrådet. När SVT tackade nej ska han i stället ha lovat att "knåda" riksdagsledamoten Jabar Amin (MP), som några timmar senare kritiserade hur partiet hade hanterat de senaste dagarnas turbulens. Tilltaget, som sannolikt var en desperat krishanteringsåtgärd, förvärrade således bara situationen, vilket gjorde att Fridolin fick ägna torsdagen åt att flänga mellan direktsändningarna för att krishantera krishanteringen.
Även om turnén inte gick felfritt, var den betydligt bättre än det mesta andra som har hänt Miljöpartiet i veckan. Inte minst eftersom det sent omsider verkar som att språkrören har insett att de inte längre företräder det lilla oppositionspartiet som slåss för de stora frågorna.
De är numera medlemmar i Sveriges regering. Då kan man inte slarva med detaljerna.