MÀnsklighetens hedrande av sina förfÀder Àr sannolikt urÄldigt, lÄngt bortom det vi ser som civilisation och vÄra jÀmförelsevis nya religioner. FörfÀderna Àr en kÀrna i familjeband, i lokala gemenskaper sÄvÀl som i betydligt vidare sÄdana.
Det Ă€r alla helgons dag. Det Ă€r en anledning att bli lite högtidlig. Vi tĂ€nder ljus, vĂ„rdar minnesmĂ€rken över mĂ€nniskor som vi har haft med att göra nĂ„gon gĂ„ng i livet. Det Ă€r personer som har haft en inverkan pĂ„ den livsresa vi gör â en morförĂ€lder, en partner, en kusin, vĂ€n, granne eller bekant.
Att vÄrda minnet med tÀnda ljus blir som att uppdatera bekantskapen och följa livets berÀttelse framÄt. MÄnga vuxna tar med sig barn eller yngre slÀktingar för att tÀnda ljus, ibland vid gravar eller minnesmÀrken efter personer som de unga aldrig har trÀffat i livet. Det binder band, mellan dÄ, nu och framöver.
Som om du Àr hÀr, med oss igen.
En mÀnniska född i slutet av 1930-talet eller 1940-talet kan ha nÀra slÀktingar födda pÄ 2010- eller 2020-talet. VÄr tids barn kommer att pÄ sin Älders höst stöta pÄ unga som lÀr leva in pÄ 2100-talet. Och den som i dag Àr 80 Är kan mycket vÀl ha trÀffat en slÀkting född pÄ 1860-talet eller 1870-talet. Den personen kan i sin ungdom ha samtalat med nÄgon född i slutet av 1700-talet. Allt i högst levande möten, en Äldrad hand i en liten hand.
Det tÀnda ljuset vid graven binder samman generationer över fem Ärhundraden, via fem, sex personer. Det fÄngar tiden, inom det mÀnskliga sinnet. En gemenskapsresa frÄn det gamla bondesamhÀllet till en superledande framtida vÀrld, en möjlig morgondag dÀr vi önskar att allt Àr sÄ mycket bÀttre Àn nu. NÄgot bÀttre Àn det vi har och det som har varit.
Men det blir inte sĂ„ av sig sjĂ€lvt. Viljan att förbĂ€ttra â personligen och i gemenskap â gör att minnen blir viktigare. Det som har varit har spelat sin roll i det som Ă€r och det som blir, nĂ„got bĂ€ttre. Inte nödvĂ€ndigtvis rent materiellt sett, frĂ€mst medmĂ€nskligt.
Vi stÄr i en vÄldsam tid, ett 2020-tal som pÄ mÄnga sÀtt utgör ett mörkt skeende. Det mörka lockar alldeles för lÀtt till det sjÀlvcentrerade, driften att vÀnda bort blicken och skjuta ifrÄn sig, att tumma pÄ grundlÀggande vÀrden. Att inte kÀnna med. Det hÀr Àr inte den första generationen att kÀnna sÄ. SÄ var det nog Àven i det krigsutmattade 1809, under svÀltÄren i slutet av 1860-talet och i nÀrheten till det första och det andra vÀrldskrigets fasor.
Vardagen Àr en oöm hand, men den kan alltid forma nÄgot bÀttre. I mörkret, var ljuset.
Olof Jonmyren Àr politisk redaktör pÄ centerpartistiska Södermanlands Nyheter. Texten har publicerats dÀr tidigare