Det är lätt att minnen bleknar i samma takt som fotografier och hamnar på historiens skräphög. Det får aldrig hända med Förintelsen.
Att det har gått 75 år sedan koncentrationslägret Auschwitz befriades, betyder att allt färre av de överlevande är i livet i dag och kan vittna om det som hände. Om några år är antalet som upplevt avhumaniseringen, förföljelsen, lägren, svälten, morden, tortyren och förnedringen nere på noll.
Det är därför deras berättelser måste hållas vid liv av andra, på flera olika sätt.
Dels genom att sammanställa dokumentation, ordna utställningar, arrangera seminarier, ge ut böcker, undervisa i skolor och göra ytterligare folkbildande insatser. Här är ABF Sörmlands satsning på antinazistiska fortbildare ett konkret exempel som förhoppningsvis kan kopieras och expandera.
Dels genom att dra paralleller till i dag. Som Fredrik Pettersson, ombudsman på ABF Sörmland, sa i början av månaden är behovet av den här sortens kompetens stor, eftersom vi lever i en tid där högerextrema krafter mobiliserar.
Det betyder inte att vi lever i ett nytt 1930-tal, där historien kommer att upprepas. Däremot finns det all anledning att lyssna på dem som var där, som säger att de just nu upplever déjà vu.
Som Hédi Fried, som överlevde Auschwitz och kom till Sverige 1945. Under många år har hon berättat om sin tid i koncentrationsläger, höjt flera varningens fingrar och förra veckan skrev hon:
"Som ung vuxen såg jag samma normförskjutning som jag ser nu. Vi klarade inte av att hejda den då, vilket ledde till de oförglömliga fasorna vi ska minnas den 27 januari. Men denna gång, i stället för att bara minnas, låt oss hejda normförskjutningen i tid. I valet mellan tolerans och intolerans, låt oss välja rätt. (DN, 20/1)
Hon är långt ifrån ensam om att känna att normerna har förändrats.
DN:s chefredaktör, Peter Wolodarski, påpekade nyligen att åsikter som förr bara hörts från extrema grupper har blivit vardagsmat, att främlingsrädsla börjat äta sig in i språket, och att de små vidrigheterna kommer att förändra Sverige i grunden om vi inte gör motstånd (DN, 12/1).
En dryg vecka senare påminde den liberala skribenten Moa Berglöf om att tidningen Fokus för fyra år sedan utnämnde volontären och ”alla de svenskar som gör insatser för att välkomna människor på flykt” till årets svensk. 2019 gick utmärkelsen till satirikern Jens Ganman, som enligt motiveringen "ger en röst till dem som inte äger offentligheten". Själv kommenterar han det hela med att det egentligen inte är han som får priset, utan ”symbolen för en debatt som svängt i 180 grader jämfört med 3-4 år tillbaka”. (Sydsvenskan, 23/1)
Det är mot den normförskjutningen man bör läsa att antalet islamofobiska hatbrott har mer än fördubblats mellan 2008 och 2018 och att även de antisemitiska har ökat, enligt Brås statistik. Brotten är i sin tur i vissa fall en del av samma narrativ som kraven på förbud mot böner, slöjor, tiggeri och böneutrop, vilket i sin tur understryker varför ordval och tonläge har betydelse.
Det är bland annat därför språkbruket som pekar ut hela grupper som problem och spelar på människors rädsla för det okända är farligt. Men framför allt är det därför vi ska lyssna Hédi Fried – och hejda normförskjutningen i tid.