I tisdags kväll höll Moderaternas fullmäktigegrupp ett möte för att hålla en omröstning om förtroendet för kommunfullmäktiges förste vice ordförande Lars-Olof "Lollo" Lundkvist (M). Gruppen röstade och fann att den inte längre har förtroende för Lundkvist. Han uppmanas därför att lämna sitt uppdrag i enlighet med den kandidatförsäkran han tidigare skrivit under.
Ärendet var noga förberett.
Enligt en skrivelse från gruppordföranden för Moderaternas fullmäktigegrupp Robin Tannarp har Lundkvist "talat illa om ledamöter inom gruppen och med ord och handlingar motarbetat partiets politik samt arbete."
Enligt skrivelsen ska han under en tid ha sått split inom den egna partiorganisationen, bland annat genom att uttrycka sig "otroligt negativt" om de moderata kommunalråden Jari Puustinen, Göran Gredfors och Åsa Salo, samt om Robin Tannarp själv och andra ledamöter i fullmäktige.
Lundkvist anklagas även för att understödja kvinnofientliga och främlingsfientliga strömningar inom partiet genom att vara "en av de ledande företrädarna för de tongångarna". Han påstås också ha mobiliserat medlemmar, och personer som vid tidpunkten var medlemmar i andra partier, för att bli vald till partiets kretsordförande i Eskilstuna. Detta i syfte att från den posten kunna verka för att på sikt byta ut gruppledningen.
Det är med andra ord en anklagelseakt som heter duga. Och anklagelserna väcker onekligen frågor.
Att det snackas skit om andra i ett parti är inte ovanligt. Det är också vanligt att det finns olika falanger som arbetar för att få makten och har olika syn på vilken politisk väg partiet ska ta.
Det är heller inte ovanligt att en partimedlem kan uttala sig ”otroligt negativt” om andra partimedlemmar – i synnerhet om de trampat i klaveret.
Internt i partiet måste man även kunna uttrycka kritik mot den politik som förs.
Normalt sett är taket för vad man får göra, säga och tycka högt internt i partiet, så länge man håller god min utåt mot övriga omvärlden. Stormarna kan rasa utan avbrott så länge det inte syns en krusning på partiets yta.
Med det sagt kommer man naturligtvis till en punkt då den som varit alltför kritisk, alltför missnöjd antingen väljer att gå ur partiet eller så väljer partiet att inte längre ge den kritiske fler uppdrag.
Om personen är gravt olämplig och man kan bevisa det kan det även bli tal om uteslutning ur partiet.
Inget av detta har skett i Lars-Olof Lundkvists fall. Efter förra valet blev han vald till en av kommunens högsta politiska poster: förste vice ordförande för kommunfullmäktige.
Få människor ändrar radikalt personlighet eller åsikter under ett år. Man kan därför undra varför Moderaterna tyckte Lundkvist var lämplig som vice ordförande för ett år sedan – om han nu sägs vara en av de ledande företrädarna för de kvinnofientliga och främlingsfientliga tongångarna i partiet? Det behöver Moderaterna förklara. I stället lägger man locket på och kallar det ett internt ärende.
Man kan också undra vem som kommer undan med vad i partiet. Två av partiets kommunalråd; Jari Puustinen och Göran Gredfors, har utan synbara konsekvenser trampat ordentligt i klaveret under det senaste året.
I somras föreslog Jari Puustinen att samtliga anställda i kommunen skulle drogtestas. Att ett sådan förslag strider mot regeringsformens skydd mot påtvingade kroppsliga ingrepp, tyckte inte han var ett problem. Lagen skulle utmanas.
Att just grundlagar, som regeringsformen, inte ska kunna utmanas hur som helst verkar Puustinen inte ha tänkt på. Inte heller verkar han komma ihåg vad som står i regeringsformens första paragraf: ”Den offentliga makten utövas under lagarna.” Något tillägg om att det bara gäller när det passar politikerna finns inte.
Ett av skälen till misstroendeförklaringen mot Lars-Olof Lundkvist är att han uppges vara kvinnofientlig. Men det är uppenbart inte så farligt för andra att vara det i partiet.
Efter att KD-politikern och EU-parlamentarikern Sara Skyttedal förordat en legalisering av cannabis i Sverige i januari valde kommunalrådet Göran Gredfors att bemöta henne i ett inlägg på Facebook.
Men han ägnade inte många rader åt att förklara varför Skyttedal hade fel i sak. I stället övergick han till ett personangrepp och kallade henne bland annat för ”mediah...n” och ”anonym sparris”. När Gredfors fick massiv kritik för sitt inlägg tog han bort det och förklarade att han syftat på ordet ”mediahöna”. Det är en förklaring som inte många köpte.
Även om Gredfors fick skarp intern kritik sitter han kvar som kommunalråd och som ordförande för socialnämnden.
Moderaterna har onekligen en del att förklara för sina väljare.