När det fria ordet får ge vika för statens intressen

Ledare 15 november 2022 17:15
Detta är en ledare. Eskilstuna-Kuriren är en liberal tidning.

Under onsdagen kommer riksdagen att rösta om den så kallade utlandsspionerilagen.  Förslaget innebär att det kan bli straffbart att exempelvis röja hemliga uppgifter som förekommer inom Sveriges internationella samarbeten och som kan skada landets förhållande till någon annan stat, mellanfolklig organisation, eller i en organisation som vi är medlem i. Att det här brottet förs in i brottsbalken finns det inte mycket att orda om. I dag finns en lucka i lagstiftningen som behöver täckas till. 

 

Problemet är den andra delen av förslaget som innebär att det samtidigt införs ett tryck- och yttrandefrihetsbrott. Syftet är att förhindra att tidningar eller nätforum med utgivningsbevis ska användas som bulvaner åt främmande makt eller andra sammanslutningar. 

Man ska inte vara naiv och tro att det inte händer. Samtidigt måste risken för att bulvaner utnyttjar systemet vägas mot att man väljer att försvåra vissa publiceringar av känsligt material och begränsa anskaffar- och meddelarfriheten för alla medier.

 

Enligt de politiker som står bakom förslaget kan balansen mellan det som är tydligt straffbart och det som media har goda skäl att belysa upprätthållas. Det finns en inbyggd säkerhetsventil i lagförslaget i form av ett försvarlighetsundantag. Om en publicering med hänsyn till syftet är ”försvarlig” är den inte straffbar. 

Undantaget är dock så luddigt formulerat att det är svårt att på förhand veta vilka publiceringar som omfattas av det eller inte. Den nya lagen blir därför inte förutsägbar. Det kommer därför att bli upp till våra domstolar att i efterhand bestämma vilka publiceringar som kan anses som försvarliga och över tid forma en praxis. 

Under tiden kan inte medier garantera visselblåsare eller uppgiftslämnare att de kan berätta eller lämna över material, utan att riskera att straffas för utlandsspioneri och dömas till fängelsestraff.

 

Det går inte ens längre att garantera meddelarfrihet för uppgifter om missförhållanden som uppenbarligen behöver belysas.

Kritiker till förslaget har bland annat framhållit exemplet med FN-diplomaten Anders Kompass som valde att läcka dokument om hur FN-soldater begått övergrepp på barn i Centralafrikanska republiken. Publiceringen av materialet kunde ha skadat Sveriges relationer med FN k så allvarligt att ett åtal för utlandsspioneri väckts. 

Det avgörande rekvisitet om det blir åtal eller inte är hur det land eller organisation som omfattas av avslöjandet agerar. Om de inte gör något händer inget. Om de blir arga och relationerna skadas kan det bli åtal. 

Fullvärdiga demokratier tenderar att bli mindre arga än auktoritära stater och diktaturer. Men vi lämnar ändå över bestämmanderätten till andraländer och organisationer.

 

Ändringar i grundlagar ska vara extra genomtänkta. För yttrandefriheten finns det även ett rekvisit i regeringsformen om att eventuella inskränkningar ska vara proportionerliga till sitt syfte. 

Men frågan är om det har skett i det här fallet. Kunde lagstiftaren i stället ha valt en annan lösning som inte innebar långtgående inskränkningar i tryck- och yttrandefriheten?

 

Hade det räckt att enbart föra in utlandsspioneri i brottsbalken samtidigt som möjligheterna att få kunna få utgivningsbevis setts över?

Alternativen är inte utredda. Inte heller har man tagit hänsyn till hur Sveriges Nato-ansökan kan komma att påverka tolkningen av lagförslaget, vilket framkom under en debatt på Publicistklubben i måndags. 

 

Under debatten framhöll konstitutionsutskottets ordförande Ida Karkiainen (S) att liknande lagar redan finns i Norge, Danmark och Finland som ett skäl för att även Sverige bör ändra sin lagstiftning. 

I Finland ställdes nyligen tre journalister på tidningen Helsingin Sanomat inför rätta för röjande av statshemlighet och försök till röjande av statshemlighet.

Men hur ett åtal rörande material som inte ens har publicerats rimmar med respekten för yttrande- och tryckfriheten kunde Karkiainen inte svara på. 

 

Än värre är att alla riksdagsledamöter inte satt sig in i frågan. Enligt författaren Stina Oscarson som de senaste veckorna pratat med många riksdagsledamöter har flera av dem inte ens läst propositionen, utan enbart tänkt rösta som de blivit tillsagda av sitt parti att göra. 

Mer än så måste vi kunna begära av våra förtroendevalda. 

 

Särskilt som partierna velat i frågan. En grundlagsändring sker genom två riksdagsbeslut med ett val emellan. När riksdagen för första gången sade ja till lagförslaget i våras valde Vänsterpartiet att rösta nej och Liberalerna lade ned sina röster.* Nu säger Liberalerna i stället ja medan Miljöpartiet säger nej.

Den ledamot som inte har haft ork att sätta sig in en betydande inskränkning av vår grund- och rättigheter borde skämmas. Att vara ledamot handlar inte bara om att trycka på rätt knapp i riksdagen. Det handlar också om att sätta sig in i frågor och ifrågasätta – om inte annat inom sitt eget parti.

*Rättelse i en tidigare version av texten angavs felaktigt att Liberalerna röstade nej till lagförslaget i våras. Partiet valde istället att lägga ned sina röster.


 
 
 
 
 
 
Ämnen du kan följa