Kriget i Ukraina handlar om huruvida Rysslands grannländer ska kunna bestämma utrikespolitik och allianser på egen hand eller om särskild hänsyn måste tas till Moskva. Så var det tidigare. Även vårt nära grannland Finland behövde ta särskild hänsyn till Sovjet, vilket i sin tur påverkade svensk utrikespolitik.
I boken J. O. Söderhjelm – makten, marknaden och presidenterna (SLS appell) beskrivs hur en "doldis" från Finlands självständighet 1917 fram till mitten av 1960-talet var med och formade Finlands dramatiska historia. Söderhjelm (1898-1985) kom från en väletablerad akademisk svenskspråkig familj i Helsingfors. Han var med på den "vita" sidan i inbördeskriget.
Efter självständigheten ville Finland ville ha en tysk kung. Söderhjelm följde med som betjänt när riksföreståndaren Svinhufvud i hemlighet reste till Berlin för att tala med tyske kejsaren om att Finland föredrog en kejsarson som kung. Kejsar Wilhelm sade nej. När Tyskland förlorade första världskriget blev Finland blev en republik.
Söderhjelm läste juridik, doktorerade på Ålands demilitarisering och förespråkade från ungdomen konsekvent nordiskt samarbete med nära kontakter till Sverige. Han började arbeta på en advokatbyrå och blev 1933 riksdagsledamot för Svenska folkpartiet. Som politiker värnade han svenska språkets ställning och tog strid med den högerextrema Lapporörelsen.
När stora nickelfyndigheter upptäcktes i Petsamo, ett område mot norra Ishavet som då tillhörde Finland, blev Söderhjelm juridisk rådgivare ett brittiskt/kanadensiskt bolag som skulle bryta malmen. Men även Sovjet och Nazityskland var intresserade av den värdefulla nickeln.
Produktionsplaner var i gång när Sovjet efter pakten med Nazityskland i december 1939 anföll Finland. Söderhjelm var justitieminister i regeringen under vinterkriget. Freden blev hård, men Finland undgick genom det tappra försvarskriget de baltiska ländernas öde att införlivas i Sovjet.
Tyskarna var mycket intresserade av nickelfyndigheterna, vilket bidrog till att de avvisade nya sovjetiska framstötar om att återuppta anfallskriget mot Finland. När Tyskland angrep Sovjet 1941 var Finland redan uppknutet till Tyskland och hoppades återvinna förlorade områden. När det blev tydligt att Tyskland var på väg att förlora kriget ingick den västorienterade Söderhjelm i en växande fredsopposition, som ville lösgöra Finland från kriget och eftersträvade goda förbindelser till Sovjet.
Det lyckades, men fredsvillkoren blev tunga, stort krigsskadestånd och förlust av området där Nickelgruvan låg. 1948 var det tydligt att Sovjet var på väg att införa diktatur i Östeuropa. Då kom en inbjudan från Sovjets ledare Josef Stalin om en pakt med Finland liknande dem som ingåtts med Ungern och Rumänien. Oron var stor. President Paasikivi, med stor erfarenhet av ryssar, fruktade att Sovjet skulle ta över.
Finland tackade ja till förhandlingar. Formellt leddes delegationen av statsministern, den kommunisterna närstående Mauno Pekkala, men i praktiken såg Paasikivi till att Söderhjelm och blivande presidenten Kekkonen hade huvudansvaret i förhandlingarna.
Det gick över förväntan. VSB-avtalet innehöll formuleringar om att Finland strävade efter att stå utanför stormaktskonflikter och att Sovjets "hjälp" bara behövdes om Finland anfölls.Därefter gällde Paasikivi/Kekkonen-linjen, med stöd av Söderhjelm Nödvändigheten blev en dygd, vänskapen med och hänsynen till Sovjet var viktig för den finska statsledningen. President Kekkonen utnyttjade dessutom de sovjetiska kontakterna för att stärka sin egen ställning.
Sovjetledningen verkade ha givit upp om ett kommunistiskt maktövertagande och föraktade de inhemska kommunisterna. Den räddaste medlemmen i delegationen var den kommunistiske inrikesministern Yrjo Leino, som var väl medveten om hur det kunde gå för kommunister som föll i onåd hos Stalin.
Söderhjelm var i många år anställd av Träförädlingsindustrierna. Trots den formella hänsynen till Sovjet drev näringslivet en aktiv men hemlig kampanj mot kommunisterna. Alla partier utom kommunisterna fick bidrag till valrörelser. Således även Socialdemokraterna.
För att balansera trycket från Sovjet var presidenterna Paasikivi och Kekkonen positiva till nordiskt samarbete: Språkstriderna klingade av, svenska språket värnades.
Den stora invandringen från Finland har betytt mycket för att föra länderna närmare. 15 procent av befolkningen i Eskilstuna har finsk bakgrund.Tidigare var det främst svenskspråkiga som hade personliga kontakter med Sverige, nu gäller det många fler i Finland.
I dag är Finland med i Nato och EU, samarbetet med Sverige är nära. Måtte de gamla tiderna inte komma tillbaka, men dåtidens erfarenheter är viktiga att minnas.