Mängderna av olje- och fossilgasmiljarder har gett norsk politik många särdrag. Dessutom är motsättningarna mellan storstad och glesbygd skarpare än i vårt land. Norges partier liknar inte alltid motsvarigheterna i Sverige, Finland eller Danmark.
Årets stortingsval gav i alla fall mycket klart utslag för regeringsskifte. Efter åtta år med Høyres Erna Solberg som statsminister är det åter majoritet för de tre partierna i Jens Stoltenbergs koalition 2005-13.
Arbeiderpartiets Jonas Gahr Støre blir statsminister. Lika tydligt är att hans möjlighet att regera hänger på Senterpartiet, som efter en andra stor valframgång i rad blivit stortingets tredje största.
En stor minskning av mandat för de utpräglade högerpartierna har skett samtidigt med en förstärkning av partierna till vänster om Arbeiderpartiet. Men den som stärkt sin ställning mest och behärskar den parlamentariska mittlinjen är Trygve Slagsvold Vedum, Senterpartiets ordförande sedan 2014.
Han och Jonas Gahr Støre har regerat ihop förr, och får nog inte svårt att komma överens. De var jordbruksminister och sjukvårdsminister i slutet av Jens Stoltenbergs tid som regeringschef. För att få en majoritetsregering har de i praktiken bara ett alternativ, att även Sosialistisk venstre deltar, som 2005-13.
Konstellationen är inte så obekväm som den kan se ut. Senterpartiet är inte liberalt i näringslivsfrågor, som centerpartiet i Sverige blivit. Sosialistisk venstre är inte ett omdöpt kommunistparti utan en gammal vänsterutbrytning ur Arbeiderpartiet som sedan ett par årtionden släppt Natomotståndet och gått mot mitten.
Verkligt dramatiska skillnader i ekonomiska och sociala frågor kan inte väntas mellan en sådan trepartiregering och det som Erna Solberg åstadkommit. Men Sosialistisk venstre kan hamna ordentligt i kläm mellan regeringsansvar och press från två andra partier till vänster om Arbeiderpartiet. Miljöpartiet de gröna vill, liksom en del andra, få stopp på fossilverksamheten. Men den klimatskadliga exporten är vad de ledande norska partierna litat till, för att slippa många av det slags reformer och rationaliseringar som stärkt Sveriges ekonomi och tryggat välfärden här.
Det radikalare socialistpartiet Rødt har däremot vuxit ur den maoistiska delen av 70-talskommunismen – och är långt mer antikapitalistiskt än Arbeiderpartiet och andra socialdemokrater. Axeln mellan Arbeiderpartiet och Senterpartiet verkar stabil. Men de lär få bekymmer med både missnöjespolitik från höger och friktionen mellan rivaliserande vänstergrupper.
Det som berett vägen för den nya norska regeringen är dock främst högersidans förlamande bindning till det högerpopulistiska Fremskrittspartiet. Erna Solberg kunde bilda regering med det partiet sedan hon 2013 hade kväst det i valet så att Høyre blivit tydligt större. Hon slutade med en annan, mitteninriktad koalition. Bundenheten till högerborgerlig populism ledde ändå till svaghet i reformer och till stagnation.
Till sist blev deras politik en legalisering av narkotikainnehav. För det fick de hela yttervänsterns stöd, men förlorade ändå i stortinget.
Norges regeringsskifte är mer en följd av borgerliga partiers vilsenhet än av Arbeiderpartiets styrka eller framsynthet.