Det är några år sedan nu. Men resultatet bör fortfarande vara en tankeställare. 1 200 slumpvis utvalda svenskar fick frågan:
När tror du att svenska kommuner och landsting (numera omdöpta till regioner) satsade mest pengar på barnomsorg, skola, äldreomsorg och sjukvård? För 50, 40, 30, 20, 10 år sedan – eller i dag?
Frågan ställdes av det som i dag heter Sveriges Kommuner och Regioner (SKR, tidigare SKL). Nästan hälften trodde att det satsades mest i början av 90- eller i början av 2000-talet. Men så var det inte.
Bara mellan 10 och 15 procent svarade rätt, att resurserna för dessa verksamheter faktiskt är störst i nutid.
Det har talats – och propagerats – så ofta och mycket om ständiga stora nedskärningar i social välfärd att det blivit ganska vanligt att tro att den har mindre resurser än för några årtionden sedan. I Expressen fanns på tisdagen – kvinnodagen – en krönika av författaren Unni Drougge, om varför hon nu sade farväl till feminismen. Den har, tyckte hon, blivit för lite kritisk mot både stat och kapital.
Det kan feminister och andra ha olika mening om. Mer slående var hur hon tagit till sig föreställningen om stora, långvariga nedskärningar. Hon skrev om ”styckmord på välfärdssektorn” och att ”trygghetssystemen omvandlats till kloaksystem”.
Så kan det gå när en myt upprepas och upprepas, ända tills de som talar, och en del av dem som får höra det, börjar uppfatta det som sant.
SKR har då och då påpekat att årtionde efter årtionde har vård-, utbildnings- och sociala kostnader som finansieras via kommun- och landstings-, numera regionsektorn vuxit mer än vad befolkningsutvecklingen krävt. För oförändrad standard behöver de följa med i pris- och löneökningar – samt i hur befolkningssammansättningen varierar, med fler äldre och med växlingar i skolornas årskullar.
Resurserna till kommuners och regioners egen verksamhet och det som betalas till fristående utförare har sammantaget länge vuxit i ungefär en procents snabbare årlig takt än som krävts för oförändrad standard. Till och med under årtiondet med den djupa 90-talskrisen blev det standardökning i välfärdssektorn, om än i mer långsam takt.
Regeringarna har skiftat flera gånger. Men föreställningar om ”styckmord”, ”kloaksystem”, eller mindre hejdlösa påståenden i samma stil, har hela tiden varit missvisande. Utökningar och minskningar pågår hela tiden. Teknik och metoder ändras, inte bara i vården. Olika kommuner växer och krymper i olika åldersgrupper. Verksamhet anpassas uppåt och nedåt, men i välfärden har nettot inte blivit minskning utan ökning.
Det finns fler flitigt spridda vanföreställningar. Det är till exempel inte sant att flyktingars och andra invandrares inträde på arbetsmarknaden går allt långsammare. Det har i själva verket gått fortare under senare år.
Det är inte heller sant att nuvarande pensionssystem gett sämre uppräkning av pensioner än vad ATP hade gett. Den statliga inkomstpensionen har indexuppräknats snabbare än enligt ATP-reglerna. PPM-delen har utvecklats ännu bättre.
Svensk sjukvård är inte dålig utan mycket bra i internationell jämförelse. Såväl reallönerna för löntagare som sysselsättningsgraden har förbättrats efter att den ekonomiska politiken och industriavtalet fick stopp på inflationsspiralen.
Det är inte bara i USA som det behövs en bättre omsorg om fakta i samhällsdebatten.