Övergrepp ska inte tolereras och bekämpas med kraft, oavsett i hur stor eller liten skala de förekommer. Med det sagt måste man även ta in verkligheten och den ser ut på följande sätt: Brottsligheten minskar i Sverige, liksom människors oro för att utsättas för den.
De från allmänhetens utgångspunkt mest intressanta är brotten mot person. Den mest tillförlitliga källan här är Nationella trygghetsundersökningen från Brottsförebyggande rådet, där ett stort, representativt antal svenskar får frågor om detta. Under den senaste tioårsperioden har andelen personer som säger att de blivit utsatta för misshandel, hot, personrån och trakasserier minskat. Andelen som utsatts för sexualbrott är oförändrad medan bedrägerierna har ökat.
Andra källor kan bekräfta denna bild. Sjukvårdsstatistiken visar att antalet vårdade på sjukhus på grund av skador orsakade av någon annan på tio år har minskat med en tredjedel, räknat som andel av befolkningen.
Oron för att utsättas för brott följer samma mönster. 2005 uppgav 15 procent att de var kände oro för att bli misshandlade. 2014 var andelen tio procent.
Vad denna brottsminskning beror på finns det inga entydiga svar på. Men det går att spekulera om vissa samband. I förra veckan intervjuades Felipe Estrada, kriminolog verksam vid Stockholms universitet, i Sveriges Radio. Han kopplade minskningen av det dödliga våldet från 1990-talet till minskningen av ungdomsbrottsligheten ett par decennier tidigare. Färre brottsliga ungdomar kan ha minskat rekryteringen till grov brottslighet, menade Estrada.
Alkohol brukar hänga samman med våld. Vilken betydelse det har för våldsminskningen nu kan inte sägas med säkerhet, men nedgången i totalkonsumtion och våld samvarierar från 2005 och framåt.
Ändå tror de flesta svenskar att brottsligheten ökar. I Nationella trygghetsundersökningen 2014 tror 73 procent att så är fallet.
Detta felaktiga antagande leder dock inte till att svenskarna känner sig otrygga. Tvärtom är det rätt få som oroar sig för att drabbas av brott och deras andel minskar. En förklaring kan vara att människor som tillfrågas om sina upplevelser utgår från sina personliga erfarenheter, inte utifrån den information de tar in utifrån. Brottsligheten är ett växande problem men kommer inte drabba mig personligen, tycks de allra flesta tänka.
Det är förstås hoppingivande att människor inte grips av rädsla utifrån felaktiga antaganden. Men ett problem kvarstår: En stor majoritet av befolkningen tror att brottsligheten ökar när den i själva verket minskar.
Här har de som har starka röster i den offentliga diskussionen ett stort ansvar. Nyheter om brott hör till mediernas uppgift att rapportera. Men medier får inte bli slavar under klickjakten – utan måste även ta sig tid att reda ut, förklara, tala om de stora sammanhangen.
De folkvalda bör i sin tur inte använda brottsligheten i snäva politiska syften, genom att teckna felaktig bild av brottsutvecklingen i syfte att demonstrera handlingskraft.
Okunskap bygger inte ett bra samhälle.