Alla som arbetar i kommunerna och regionerna kan inte känna till sina rättigheter och skyldigheter. Men de flesta borde göra det. Åtminstone när det gäller sådant som regleras av grundlagen, som offentlighetsprincip och meddelarfrihet, om vilka dokument som får lämnas ut och vad man får berätta för en journalist.
Resultatet av tidningens enkät till anställda i kommunerna, regionen och länsstyrelsen i Sörmland, som presenteras i dag, är därför nedslående. Inte ens den som väljer att ifrågasätta det faktiska urvalet av dem som svarar, och hävdar att hälsan tiger still, kan komma runt de bärande slutsatserna.
Det råder mycket stor osäkerhet bland de anställda om vilka handlingar de får lämna ut till journalister och allmänhet. Bara en fjärdedel av de svarande känner till sina skyldigheter i den delen. 43 procent, alltså flera tusen personer av enbart dem som har svarat på enkäten, säger att de inte vet vad meddelarfrihet är.
Okunskapen om hanteringen av sekretess är monumental. Inte fler än 10 procent vet att de har rätt att läsa upp sekretessbelagda handlingar (som inte omfattas av kvalificerad sekretess) för en journalist, utan att bli avslöjade och straffade för det.
Denna rätt är i själva verket ganska omfattande. Exempelvis är alla inom Eskilstunas kommunorganisation, inklusive Logistikbolaget och Eskilstuna Kommunföretag, som sitter på uppgifter om den påstådda affären kring Kjula flygplats fria att läcka dessa till medier, oavsett vilka sekretessklausuler som skrivs.
Mest allvarligt är att så många som 20 procent har varit med om att bli instruerade av chefer eller informatörer att inte prata med journalister.
Det sista måste upphöra omedelbart. Politiker och förvaltningschefer måste tydliggöra, gärna offentligt, att den typen av instruktioner inte får förekomma. De fackliga organisationerna måste i sin tur bli tuffare på att reagera på och uppmärksamma dessa försök att tysta de anställda.
I övrigt gäller det att ha respekt för dessa frågor. Lagar som rör exempelvis sekretessens gränser och tillämpning är inte alldeles enkla saker. Desto viktigare är att lagkunskapen förmedlas i organisationerna, uppdateras, blir en naturlig del av de offentliganställdas anställningsprocess och fortbildning. Kännedom om offentlighetsprincipen och meddelarfriheten måste vara en naturlig del av yrkesidentiteten hos dem som arbetar inom staten, kommunen eller regionen.
Men förutom den rena kunskapen om vad lagen säger gäller det att förstå dess syfte. Öppenhet och den särskilda ställning som medier har i vår lagstiftning motverkar korruption, maktmissbruk, misskötsel av skattemedel och ger mer medvetna och bättre upplysta medborgare.
Man kan också vända på det: Lagarna finns inte till för att göra livet svårt för offentliga organisationer, utan för att göra dem bättre.