Redan före onsdagen var oddsen på Magdalena Andersson som nästa socialdemokratiska partiledare så låga att de knappt gav tillbaka pengarna. De senaste veckorna har processen i partiet allt tydligare pekat ut finansministern. Partidistrikt och sidoorganisationer har nominerat Andersson. Andra tänkbara kandidater, som statsråden Mikael Damberg och Anders Ygeman, har ställt sig bakom henne.

För det är vad detta handlar om – en demokratisk process. Egentligen borde det inte behöva påpekas men det är dessvärre nödvändigt på grund av den flitigt förekommande kritiken mot tillvägagångssättet.

Dagens ordning inom S, där ingen säger sig vara kandidat förrän nomineringarna är gjorda, ställs mot ett förment ideal där flera personer offentliggör sina kandidaturer, debatterar mot varandra och mobiliserar stöd. Det förra beskrivs som smussel i slutna rum medan det senare framställs som en öppen och ärlig kamp med fokus på politiken.

Men är det verkligen så? I de senaste svenska partiledarvalen – C och L – med flera öppna kandidaturer har processerna i sig inte tillfört särskilt mycket politisk klarhet. Exempelvis har kandidatutfrågningarna varit rätt så ljumma och utslätade tillställningar.

Det betyder inte att öppna kandidaturer är fel. Nyamko Sabunis (L) var exempelvis en förutsättning för att många partimedlemmar fick möjlighet att överhuvudtaget träffa henne, eftersom hon hade varit borta från politiken i flera år. 

De så kallade öppna partiledarvalen är däremot inte den högre form av demokrati som deras anhängare gärna gör dem till. De brittiska socialdemokraternas haveri med valet som gav dem Jeremy Corbyn kan vara en tankeställare.

Två eller fler politiker som öppet kandiderar mot varandra är ett tacksamt upplägg för allehanda kommentatorer, och inte bara politiska. Men kritiken mot det mer traditionella sättet att välja partiledare visar även en oförståelse av partipolitiken.

En procedur där lokalavdelningar, partidistrikt och sidoorganisationer nominerar kandidater, öppet eller till valberedningen, är föreningsdemokrati i aktion. Den sker nerifrån och upp, och är motsatsen till den toppstyrning som partier annars, ibland på goda grunder, anklagas för.

En partiledare är inte heller tänkt att leda sitt parti enväldigt, utan tillsammans med andra valda företrädare på olika nivåer och utifrån programdokument som tas fram i separata, demokratiska processer.

Med det sagt har Magdalena Andersson goda förutsättningar att förse det politiska kommentariet med lättsmält material. Hon är på många sätt mer begriplig och talepunktsanpassad än fackförbundsförhandlaren Stefan Löfven. Andersson är tydligare och mer citatvänlig, men tyvärr även allt för slagordsmässig och ovillig att föra komplicerade resonemang.

En partiordförande- och eventuellt en statsministerroll är till sin karaktär väsentligt annorlunda än finansministerns. Möjligen kommer den att visa en annan sida av Magdalena Andersson som politiker än den som vi sett hittills.