Dessa fredliga demonstrationer, med krav på demokrati och sociala förbättringar, utvecklades snabbt till ett blodigt inbördeskrig som har kostat minst 220 000 människoliv och tvingat halva befolkningen att fly. Enligt FN är konflikten numera världens största humanitära katastrof och den som vill ha stopp på flyktingströmmarna bör således snarare vända blickarna mot FN:s fredssamtal i Genève, som inleddes i går, än mot gränskontrollerna vid Öresundsbron.
För problemen varken börjar eller slutar med den politiska krisen inom EU, där land efter land stänger sina gränser, så att dominobrickorna faller från Sverige och Danmark, vidare till Tyskland, Grekland och Turkiet. Problemen börjar i Syrien och övriga nationer som på ett eller annat sätt är inblandade i konflikten.
Exempelvis har de senaste intensiva ryska flygattackerna mot Aleppo lett till en ny flyktingvåg till Turkiet, som i sin tur använder flyktingfrågan som utpressning mot EU. I förra veckan gjordes huvuddragen i en överenskommelse mellan EU och Turkiet, som i praktiken går ut på att Turkiet får ekonomiskt stöd och ett halvt löfte om framtida EU-medlemskap, mot att EU får överlämna syrier till den turkiska regimens godtycke.
Enligt Amnesty International är detta en dödsstöt mot asylrätten, eftersom Turkiet varken respekterar mänskliga rättigheter eller är ett säkert asylland. Instabiliteten blev särskilt påtaglig i söndags då huvudstaden Ankara drabbades av ännu ett terrorattentat, med minst 37 döda och många skadade, och i delar av landet råder krigstillstånd mellan president Recep Tayyip Erdogans regim och kurdiska grupper. Det kriget pågår även inne i Syrien, eftersom den syrisk-kurdiska gerillan YPG i praktiken är en del av den kurdiska upprorsrörelsen PKK som länge har fört väpnad kamp mot den turkiska staten.
Komplicerat? Ja. Inte minst sedan i somras när Islamiska statens grymheter blev allt mer uppenbara och Ryssland gav sig in i kriget på Assads sida. Sedan dess har Vladimir Putin urskillningslöst bombat alla grupper som är fientliga till den syriska regimen samt slagit fast att Assad måste få sitta kvar – annars blir det fullständigt kaos.
Därför är det tyvärr svårt att fullt ut dela FN-sändebudet Staffan de Misturas optimism, när han säger att alla inblandade inser att lösningen är politisk, inte militär. Inte heller är det särskilt troligt att hans förhoppning om att det kommer att hållas FN-övervakade president- och parlamentsval innan nästa årsskifte går i lås.
Samtidigt kan man lika gärna välja att se glaset som halvfullt. Syrienkrigets femårsdag firas trots allt med både fredssamtal och viss vapenvila. Det öppnar för att vredens dag kan bytas mot bombfria nätter.