I slutet på 2019 spreds smittan i kinesiska Wuhan för att snart bli global. Ett år senare fanns inte bara ett, utan flera, godkända vaccin mot sjukdomen. Det är snabbt, mycket snabbt till och med, även om vissa hävdar motsatsen.

Det var i en intervju med TT som näringsminister Karl-Petter Thorwaldsson (S) påstod att covidvaccinen dröjt. Näringsministern kan givetvis ha åsikten att det tog lång tid att få fram vaccinen. Samtidigt framgår det inte vilka förväntningar han hade då. Vad exakt är det som dröjt? Är det utvecklingen, tillverkningen, leveranserna eller vaccinationerna? Och vad jämför näringsministern med?

Vaccinutveckling som annars tar mycket längre tid gick i ett rasande tempo. Inte sällan kan det ta över ett årtionde. Vaccinet mot cancerframkallande humant papillomvirus (HPV) tog 15 år att utveckla. När covidvaccinen väl var godkända byggde vaccintillverkare upp sin produktionskapacitet snabbt. Det var en gigantisk uppgift som läkemedelsbranschen har mycket att lära av.

Däremot har Thorwaldsson landat helt rätt i att förutsättningarna för en gemensam vaccinutveckling- och produktion mellan de nordiska länderna bör undersökas. En sådan skulle komma till nytta i framtida pandemier eller vid lokala virusutbrott. Det finns även pengar att tjäna på den stora efterfrågan på vaccin och biologiska läkemedel. Därför är det bra att Sverige nu kommit överens med Norge, Danmark, Finland och Island att svenska innovationsmyndigheten Vinnova och andra nordiska motsvarigheter ska studera om länderna har kapacitet att tillverka vaccin tillsammans. 

Även här behöver politikerna ha sansade förväntningar. Vaccinproduktion är komplexa tillverkningsprocesser som kräver rätt kompetens och avancerade maskiner och anläggningar. När Vinnova gjorde en liknande studie på Sverige förra året var slutsatsen att det inte lär bli någon självförsörjning på vaccin här. 

Men även om de inhemska förutsättningarna är dåliga, betyder inte det att det är likadant i hela Norden. Sverige kan vara en del i nordisk vaccinutveckling och tillverkning. Samarbete med fler EU-länder bör inte heller uteslutas.

Kan den totala vaccintillverkningen i världen öka är det en bra sak. Det innebär att fler människor kan skyddas mot olika slags sjukdomar och kan vara till stor nytta i framtida pandemier. Men god pandemipolitik kräver också att politiker inte bara ser till att den egna befolkningen vaccineras, utan även delar med sig av sina doser till fattigare länder.

Det är fortfarande stora skillnader i vaccinationsgrad över världen. Skulle rikare länder helt avstått att skänka doser hade det sett ännu värre ut. Politiker som motsatte sig detta riskerade mycket.