Ledare: Partitoppar ska bära ansvar för hetsare och bluffare

I valrörelsen har det varit alldeles för mycket osakliga påhopp, fluffiga slagord och ofinansierade miljardlöften. Väljarna gör klokt i att inte ryckas med i sådan överbudsgalopp, eller i skrämsel- och hatpropaganda.

På valdagen bör annat få väga tungt: Demokratiska värderingar. Erfarenhet och kompetens att regera. Säkerhetspolitiskt allvar i en farlig tid. Ekonomisk realism, goda villkor för arbete och företagande samt inte minst praktiskt sinnat klimatansvar.

Samtidigt är även en valrörelse en tid för bedömning och kritik av alternativa förslag. Blockpolitiken har dock drivits så långt att den fått betänkliga följder för samhällsklimat och parlamentariska arbetsförhållanden.

Åtminstone två allvarliga saker behöver påtalas: För det första. När Moderaterna gjorde helomvändning i synen på SD upphörde M-ledningen i stort sett att replikera mot och kritisera SD. De partier som uttalat sig för Ulf Kristersson som statsminister har sedan i huvudsak anslutit sig till det förhållningssättet.

Inte ens de allra grövsta utslag av SD:s propaganda kritiseras nämnvärt. Att SD:s partiorgan deltog i att urskulda Trumpanhängarnas organiserade, våldsamma och antidemokratiska angrepp mot USA:s kongress sades det så gott som inget om.

Den i Visby häktade knivmördaren har erkänt att han även hade avsikten att döda Annie Lööf (C). Ljuset har då satts på de ihärdiga och synnerligen grova personangrepp, som under flera år organiserats från yttre högern, mot Annie Lööf. Detta näthat är inte begränsat till med SD rivaliserande smågrupper. En stor del har, med långt över 100 Youtube-filmer, producerats av den ”TV-kanal” som drivs av Jimmie Åkessons parti. Den finns hos SD-partiets egen informationsavdelning. Allt som görs där bär SD:s partiledning ansvar för.

Detta kan inte ha varit okänt för andra partiers kanslier och ledande förtroendevalda. Särskilt Moderaterna, ett resursstarkt parti med egen kompetent personal för att följa vad som pågår i politiska nätmedier, måste ha sett hur SD hetsade mot Annie Lööf. Den hetsen är ett starkt skäl till det livvaktsskydd Säkerhetspolisen behöver ge henne.

Inte ens detta tycks få störa den avsedda SD-alliansen. Även sedan det planerade knivmordet blivit allmänt bekant har tigandet och hummandet fortsatt.

För det andra. I flera valrörelser har samarbetande eller närstående organisationer – fackliga eller inom företagens lobbyistflora – haft grova, överdrivna annonskampanjer mot motståndare eller mot regeringar. Partiledningar som avsetts få draghjälp, med överdrifter och misstänkliggöranden, har knappast alls ställts till svars. De har snarare tigit och samtyckt. Inte minst regeringen Reinfeldt var utsatt för mycket sådan förgrovad propaganda.

Den förekommer även i år. En större annonskampanj från LO är tydligen på väg.  Men i stället för saklig, relevant kritik tycks man upprepa en sådan vandrande osanning som att sjukförsäkringen skulle dras in för cancersjuka.

Det där var missvisande redan då det var slagträ i valrörelsen 2010. Även många som behandlats för tumörer är efter en tid arbetsföra, och detta är och ska vara avgörande för sjukpenning. 

Övertramp från LO kan inte öka respekten för Magdalena Andersson.