I dag hålls årets första partiledardebatt i riksdagen. Sannolikt kommer åtminstone Moderaterna och Vänsterpartiet att rikta in sig på välfärden i allmänhet och statliga pengar till kommuner och regioner i synnerhet.
Det står klart efter gårdagens utspel, där Ulf Kristersson (M) meddelade att han hoppas få med sig övriga i oppositionen på en extra ändringsbudget där ytterligare resurser har avsatts för ändamålet, medan Jonas Sjöstedt (V) helst vill att regeringen skjuter till mer pengar men i annat fall säger sig vara beredd att förhandla om frågan med Moderaterna och Kristdemokraterna. Här ska tilläggas att V och M dels föreslår olika stora summor, dels har skilda idéer om hur satsningen ska finansieras, men inriktningen är densamma.
Pengabristen i kommuner och regioner borde inte komma som en överraskning för någon, utan vittnar om ett generellt problem runt om i landet, nämligen att 40-talisternas ökade behov av äldreomsorg och sjukvård sammanfaller med att Sverige går mot en lågkonjunktur. Om nedgången i ekonomin inte ska slå stenhårt mot den offentliga sektorn, och kommunerna inte ska behöva höja kommunalskatten, vilket motverkar arbete och är jobbigast för dem med lägst inkomster, kommer kommuner och regioner därför behöva mer pengar från staten. Det betyder att en ökning av de generella statsbidragen bör vara en prioriterad post när det så kallade reformutrymmet fördelas under de närmaste åren, vilket ledarsidan tidigare har påpekat.
Med tanke på att det är så verkligheten ser ut är det inte särskilt troligt att regeringen, Centerpartiet och Liberalerna kommer att låta frågan om ökade välfärdsanslag utvecklas till en skiljelinje mellan dem och oppositionspartierna. Utspelen från V och M kommer sannolikt snarare att göra att januaripartierna tar fram ett eget förslag.
Dock är det inte så här situationen ska hanteras. Större budgetändringar bör bara ske i undantagsfall och ökningen av antalet personer över 80 år en mångårig, stegvis, förändring.
Något extraordinärt har alltså inte inträffat sedan statsbudgeten klubbades i slutet av förra året och en ansvarstagande opposition måste hålla sig till spelreglerna och inte ta varje tillfälle i akt för att lägga krokben för regeringen. I framtiden kan rollerna vara de ombytta.