"Polisläckorna" är skakande läsning. Dagens Nyheters grävreportage om hur den organiserade brottsligheten infiltrerar Polismyndigheten är lika delar upplysande som upprörande.

Kriminella av olika slag rekryterar informatörer på "insidan". Polisanställda, och polisstudenter, värvas för att dela med sig av sekretesskyddad information och myndighetens arbetsmetoder. Men också för att bli förvarnade vid spaning tillslag.  På så vis har kriminella, ofta från den organiserade brottsligheten, kunnat skydda sina verksamheter och flytta fram sina positioner. De som ska vara våra beskyddare har underlättat tillväxten av den förödande knarkhandeln och det brutala gängvåld vi sett på senare år. Det är inte annat är horribelt.

Hur utbrett detta är inom Polismyndigheten går det att säga ytterst lite om. Vi vet att det förekommer. I DN:s granskning framgår det att det gjorts 514 anmälningar om misstänkta läckor sedan 2018. En del av misstankarna har inte kunnat styrkas med bevis. I andra fall har det funnits starka belägg för att det läckts hemlig information till grov organiserad brottslighet. Detta har i viss utsträckning lett till fällande domar och personer som skiljts från sina tjänster, förlorat sin säkerhetsklassning och dagsböter.

Metoderna för rekrytering varierar. Det handlar bland annat om hur kriminella riktar sig in på polisanställda som har spelskulder eller har köpt knark. En återkommande värvningsmetod är att kriminella etablerar sexuella eller romantiska relationer med polisanställda. Det är med ett kallt kalkylerande som de tillskansar sig information genom dessa relationer – för att ge sig själv och sina "vänner" försprång gentemot polis och konkurrerande gäng. Det verkar även finnas exempel på hur information inifrån myndigheten lämnas ut i närtid av hämndaktioner. Det finns ett och annat att säga om informatörernas omdömen och moral. 

Att hitta rätt människor för rättsvårdande och brottsbekämpande verksamheter är en utmaning. Brottslingarna som på olika sätt försöker infiltrera säkerhetskänsliga verksamheter, är välinformerade och resursrika.

Granskningen bör därför väcka tankar, både inom polisen och andra i verksamheter, vad de kan göra för att inte bli gängens möjliggörare. För problemet finns inom en mängd olika områden och branscher, både inom privat och offentlig sektor. Det handlar om tjänstemän i kommuner och statliga myndigheter som delar med sig av information, underlättar för bidrag, godkänner bygglov och mycket annat. Men det är också frågan om banker, fastighetsförmedlingar, bokföringsbolag, transporter, juridiska tjänsteföretag. Problemen förekommer i nästan alla av Sveriges regioner, enligt Brottsförebyggande rådets senaste rapport på samma tema "Möjliggörare för kriminella nätverk".

I DN:s granskning ser vi hur det från första misstanke om läckage till faktiskt hantering av personen dröjt flera år! Inte sällan har läckorna tagit sig vidare till andra myndigheter – däribland säkerhetsklassade tjänster inom brottsbekämpning eller sociala områden. Staten är alltså inte bara sen på att agera, utan gör också om samma misstag igen.

Uppenbart är att statsapparaten behöver bättre förebygga problemet. Ordentliga kontroller med tidigare arbetsgivare vid nyrekrytering skulle exempelvis bromsa möjligheten för misstänkta informatörer att hoppa från en myndighet till en annan. Det är ett självklart steg i rätt riktning.