Kritiken mot visitationszonerna eller säkerhetszonerna har varit en och densamma i Sverige såväl som utomlands: Det finns inga belägg för att de gör någon större nytta.
Det som finns är huvudsakligen uttalanden från polisen om att zonerna behövs och är bra.
Men stora inskränkningar i våra grundläggande fri- och rättigheter brukar inte enbart bygga på polisens tyckanden och önskemål – åtminstone inte i stater som betecknar sig som demokratier.
I rättsstater brukar det krävas mer än så. Inte minst att staten ska kunna visa att en åtgärd som inskränker medborgarnas rättigheter är proportionerlig till sitt syfte.
Syftet med säkerhetszonerna är att öka tryggheten i ett område där risken för en skjutning eller sprängning bedöms vara hög och försvåra för de kriminella att förbereda och genomföra våldsbrott.
Men det har ett högt pris i form av en inskränkt rätt till personlig integritet. I säkerhetszonerna får polisen – utan att det finns en misstanke om brott – visitera vuxna och barn som befinner sig på allmän plats och söka igenom fordon.
Om det inte finns en säkerhetszon måste polisen ha ”anledning att anta” att ett brott som kan ge fängelse begåtts för att de ska kunna kroppsvisitera en person.
Fängelse ingår i straffskalan för ganska många brott, exempelvis ringa misshandel eller ringa narkotikabrott. Polisen har därför, även i vanliga fall, goda chanser att genomföra kroppsvisitationer ändå. Men det kräver ändå att de gör en bedömning före visitationen.
Reglerna för att söka igenom fordon är mer komplicerade, men polisen har till exempel rätt att söka efter vapen eller andra farliga föremål som kan användas vid brott mot liv eller hälsa – om det med hänsyn till omständigheterna kan antas att ett sådant föremål kan påträffas i bilen. Det saknas därför heller inte möjligheter för polisen att söka igenom bilar i områden där det finns en högre risk för skjutningar eller sprängningar.
Så bidrar säkerhetszonerna till bättre säkerhet?
Det är just det som är frågan.
I Norrköping infördes landets första säkerhetszon i början av juni efter att två män skjutits till döds. Efter att säkerhetszonen avslutades i Norrköping har insatsen utvärderas av polisen. Slutsatserna har sammanfattats i en – ännu inte av polisledningen godkänd – rapport som Dagens Nyheter tagit del av (30/9).
I rapporten ställs bland annat frågan om säkerhetszonen ”försvårat för kriminella att förbereda och genomföra våldsdåd.”
Svaret sammanfattas med ett ord: ”marginellt”.
När polisen jämfört de två veckor som säkerhetszonen fanns med andra tvåveckorsperioder kan den varken ”se några tydliga skillnader vad gäller antalet händelserapporter,” eller några tydliga skillnader mellan antalet anmälda brott.
Totalt utförde polisen 380 kroppsvisitationer och letade igenom 40 fordon i Norrköping. Inga beslag gjordes som an anses ha försvårat för personer i kriminella nätverk att förbereda eller utföra våldsdåd.
I Eskilstuna omfattades stora områden i staden av de två säkerhetszonerna. Men de resultat som hittills redovisats av polisen övertygar inte heller här om nyttan.
Totalt genomfördes 178 kroppsvisitationer eller genomsökningar av fordon i Eskilstuna. En pistolattrapp och en batong påträffades. Två efterlysta personer hittades. 16 misstänkta narkotikabrott och 14 trafikbrott avslöjades. En grön laser som påträffades ansågs utgöra ett brott mot strålskyddslagen. Polisen hittade även 30 000 kronor som Kronofogdemyndigheten kunde utmäta. Dessutom gjordes 19 orosanmälningar till socialtjänsten.
Sannolikt är detta inte helt olikt resultatet av polisens arbete under två veckor resten av året.
Så varför finns då möjligheten att införa säkerhetszoner. Det kan man verkligen fundera på.