Dyrare el. Dyrare bränsle. Valrörelse. Det bäddar för mycket populism. Inte bara från Sverigedemokraterna, och det partiets valarbetare i Moderaterna och Kristdemokraterna. Även Vänsterpartiet spelar med i detta valspel.
I SVT-utfrågningen av partiledaren Nooshi Dadgostar (V) blev det återigen klart. Hon vill dra en gräns med handelshinder för el mellan Sverige och EU. Elen till svenska kunder ska ha reglerade lägre priser än den som säljs till grannländer, ”Sverigepriser” kallar hon det. Detta sägs vara för att skydda svenska kunder från höga hushållsutgifter. Som om alla svenskar skulle kunna undkomma de ekonomiska skador som Putins krig i Ukraina åsamkar inte bara i Sverige.
Det kan inte kallas annat än protektionism och populism. Och sådant skadar i regel mer än det hjälper. Prisreglering av den sort som V föreslår, men som också andra partier tänkt likartat om är just skadligt. Det är närmast subventionering av hushåll och företag med stor elförbrukning, och det på ett sätt som skulle motverka energisparsamhet och energislöseri gynnas.
Så när du hör ”Sverigepriser” tänk ”skadligt”. Risken är även att man gör sig osams med grannländer. Även länder på andra sidan Östersjön, däribland Litauen, behöver el som inte kommer från Rysslands gas och olja.
Även i skolfrågorna är Vänsterpartiet en del ute och cyklar. Visserligen har Nooshi Dadgostar rätt i att köerna till populära skolor måste bort. Utlandsfödda barn, men också de som nyligen flyttat in i kommunen, blir ofta bortgallrade i detta antagningssystem. En del skolföretag kan också behöva ompröva sin affärsmodell. Den förstärker dessutom den sortens segregation som många politiker ofta annars vill motverka
I flera partier till höger, däribland M, vill man knappt tala om dessa köer och det sprids myter om ”bussning”. När egenintresset talar finns det partier som lyssnar.
Samtidigt går Vänsterpartiet och Nooshi Dadgostar för långt. Det är ett allmänt svingande mot ”vinstintresset” i välfärden och skolan, inte bara denna gång. Det pratas om att barn helst ska gå i skolor nära hemmet, inte i de som deras föräldrar valt åt dem. Sådana saker lär slå mot den mångfald av skolor som valfrihetsreformen är tilltänkt för. Även de ”vinstdrivna” skolaktörerna har sin plats i friskolesystemet. Risken är även att boendesegregation förstärks då föräldrar flyttar för att komma nära andra skolor.
Sedan var det säkerhetspolitiken. Frågan har i flera av riksmedierna, även denna gång, försummats i utfrågningarna av partiledarna. Politiker och journalister behöver ha grepp om allvaret och dess ekonomiska och försvarspolitiska följder.
Kriget i Ukraina har pågått i över ett halvår. Men ändå domineras debatten – vid sidan om gängbrottsligheten – av högre el- och bränslepriser. Detta trots att det är Putinkriget som är den främsta orsaken till denna plötsliga fördyring. Det låter som om kriget i Ukraina handlar mer om hushållsutgifter här än om brutaliteten där.
Politiker som aspirerar på statsrådsplatser, eller för den delen statsministerposten, måste förklara hur vi ska fortsätta stödja Ukraina och försvåra för Ryssland. Detta är frågor som borde ta mycket mer plats i debatten än de gjort den senaste tiden.
Sveriges säkerhetspolitiska läge har förändrats kraftigt. Sverige i Nato borde ha varit slutsatsen även innan den 24 februari, men det ryska anfallet på Ukraina gjorde det än mer angeläget. I Vänsterpartiets historia finns många årtionden av sovjetvänlighet som lade grunden till dess motstånd till Nato.
Numera är Sovjet borta, men kvar är Natomotståndet. Detta är inte det enda som straffat partiet ut ur en möjlig regering. Men ett parti med en sådan säkerhetspolitisk attityd kan inte vara med och styra Sverige in i Nato.