Det gjordes i en dygnsrapport som polisen lade ut på sin hemsida i lördags morse. I en sammanfattning av händelser under ungdomsfestivalen Putte i Parken stod bland annat detta:
"Det är med sorg polisen konstaterar att unga tjejers upplevelse av festivalen är att deras kroppar är allmän egendom som ett antal män tar sig rätten att tafsa på.
Det här är ett helt oacceptabelt beteende och det råder ingen tvekan om vilka som tar sig dessa friheter. Gäng med 7-8 killar tillhörande gruppen ensamkommande barn."
Efter att ha uppmärksammats på detta av medier såg poliser högre upp till att de tre meningarna togs bort. Det var rätt. Formuleringen är felaktig i sak och skadar polisarbetet. Men det är även ett svepande utpekande av en grupp människor. Svensk polis ska inte ägna sig åt sådant.
Sakfelet består i att det saknas grund för att påstå att det enbart var ensamkommande barn som begick ofredanden. Av sju misstänkta vid tillfället hade enbart två konstaterats tillhöra den gruppen.
Genom att låsa misstanken till de ensamkommande försvåras också utredningen eftersom utpekandet kan styra minnesbilder och vittnesuppgifter.
Misstankarna måste i sin tur betraktas som osäkra uppgifter på det här stadiet. Under alla omständigheter är de inte tillräckligt säkra för att polisen ska uttala sig så bestämt tillsammans med så starka värdeord. När ingen har dömts eller ens åtalats ska poliser inte prata i termer av "det råder ingen tvekan om".
Så vad är det som händer? Att den demokratiska anständighetens skyddsbarriärer har rasat vore att säga för mycket. Men nog har det på senare tid uppstått stora sprickor i dem. Steget till att i negativa sammanhang lyfta fram människors ursprung och etnicitet har blivit kortare. Prövningen av relevansen är i vissa fall obefintlig.
Det gäller även medier, vilket denna Karlstadhistoria visar. Polisens lösa prat är allvarligt i sig. Men varför vidareförmedlade medier som Sveriges Television den delen av polisrapporten?
Journalisterna valde att förhålla sig okritiskt till polisens påståenden och gjorde sannolikt ingen egen bedömning av hur säker uppgiften var. Att inte göra så borde sitta i journalisters DNA men finns även som punkt två i de etiska reglerna för press, radio och tv:
"Var kritisk mot nyhetskällorna. Kontrollera sakuppgifter så noggrant som omständigheterna medger, även om de tidigare har publicerats."
Och även om påståendet om ensamkommande hade varit säkert finns det en spärr till, nämligen punkt tio i de etiska reglerna:
"Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande."
Det här är inte något absolut förbud mot att gå ut med misstänktas grupptillhörighet. Det kan vara befogat att publicera polisens signalement vid efterspaning av brottsmisstänkta, eller om brottets karaktär har direkt koppling till exempelvis etnicitet eller religion.
Under alla omständigheter får syftet med en sådan publicering inte enbart vara att stilla allmän nyfikenhet, förse en aktuell debatt med bränsle eller bara skydda sig mot illasinnade anklagelser om att medier "mörkar". Redaktionerna måste uppträda med större självförtroende än så.